Ty som törnrisets knastrande under kitteln, så är dårens skratt.

/Predikaren 7:7

Skrattet och dårskapen: hör de inte ihop på något vis? Ligger det inte ett dåraktigt skratt latent i oss alla, redo att fara fram och ut dagen då hopplösheten stirrar rakt igenom oss? Ett slags befriande, förlösande skratt, uppfiskat av den verklighetens absurditet som ständigt pockar på vår uppmärksamhet? Ett skratt som det enda möjliga svaret på verkligheten då den visar sitt rätta, absurda jag, då den plågar oss och tar ifrån, då vi förlorar och tappar, då vi mister kontrollen och inser att den enda evigt tillgängliga bearbetningen är just skrattet...

       Vi skrattar (även?) åt parodier och satirer, lustiga olyckor och barns och djurs absurda läten och rörelser. I humorn ligger nog en slags terapi. Den tillåter oss att omvandla lidandet och märkligheterna, bristerna och smärtorna och sorgerna, till scener vilka vi kan förlösas av - alltid med en slags uppgivenhet, eller i en bearbetning av en uppgivenhet. Hur många skratt är helt utan inslag av uppgivenhet?

Om några veckor kommer du kunna skratta åt det

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta

Alltid något bitterljuvt. Dåren som skrattar av uppgivenhet, inför verklighetens absurditet, finns nog i allas våra bakhuvuden. Han skrattar tyst innan vi skrattar högt. Skillnaderna består av punkter på en skala. Dåren är absolut hängiven och känner sig förlorad: skrattet är en sista utväg. Han är förlorad i verklighetens märklighet och är således samtidigt fri. Han är lik den skrattande Buddha. Den som skrattar åt satirer och parodier, å andra sidan, skrattar för att återfå kontrollen, för att han eller hon känner att kontrollen finns i skrattet. Skrattet är allvarligt för de båda: det är en länk till en absurd och vild verklighet, en tråd som håller människan och vilddjuret fästade vid varann.

       Jag undrar när det första skrattet skrattades, och vad det tjänade för funktion där och då. Skrattades det av lättnad när en olycka avhjälptes i sista sekund? Skrattades det i en karikatyr av någon eller något, i en parodi och surrealistisk förvrängning av en irriterande person eller ett irriterande fenomen? Skrattades det i tanken på en absurd dröm?

        Skrattet i drömmen. Jag har undrat här tidigare om det finns humor i drömmar eller om humorn där är överflödig. Är drömmar allvarliga, är de bearbetande nog i sig själva, eller är de genomgående för absurda för att en särskilt skrattretande absurditet skulle kunna urskiljas? För mig finns det, har jag märkt, plats för humor i drömmandet. Jag slänger ofta ur mig ironiska kommentarer i mina drömmar - och de är roliga även i vakenheten. Samtidigt känns det som kaka på kaka att lägga ironi till drömmen. 

Hur som helst finns det något allvarligt i skrattet. Något livsnödvändigt. Något väldigt mänskligt. Något djupt. Något sorgligt. Något hoppfullt. Varför skrattar den skrattande Buddha? Skrattade han ett skratt blandat med tårar? Skrattade han inför sörjandet, inför insikten om allt ändlighet? Skrattade han åt människornas lönlösa och envisa strävanden? Skrattade han dårens skratt?