Nomadismdriften har segrat. Häromdagen fann jag hur den i smyg hade kvävt  snålheten och oroligheten och trygghetssuktandet. Deras döda eller åtminstone medvetslösa kroppar ligger nu stilla på golvet, och jag kan, ensam utan tjat och gnat, bege mig ut på tågluff i Europa en månad.

       Som en levande profet förutspår jag, att resan kommer domineras av tre känslor - panikslagen, skrattande, förtrollad. Att resa är ett starkt slag mot den husvana själen. Den mår illa av vilsenhet, och blir yr inte bara när avståndet till marken är stort; utan även när lyan är utom räckhåll. Så resandet tränar nog själen - till att släppa den förlamande tryggheten, till att bli trygg utan tillgång till ett visst rum, en viss person eller ett visst språk, till att allt mer våga förlita sig på sin egna, oändliga omkrets.

Den precisa rutten är förhandlingsbar, men jag kommer bestraffa mig själv hårt om jag aldrig kommer till Rumänien. Där ligger mitt mål, och där avtar mina skissartade resplaner. Så, kanske borde jag inte kalla detta för en luff, eftersom att luffa enligt SAOB är att vara vagabond, att....

"stryka omkring utan egentligt mål".