Två blå dar i rad. Trots talande rådjur och eldar som inte finns. Lite profetiskt sådär. Är det ett rådjur som talar i busken som inte brinner men som ändå brinner? Så kan det vara. Fast jag glömde ju lyssna, såklart. Den jättelika mannen jag möter i skogen på natten sa också något till mig igår natt. Jag hörde inte men han sa säkert:

Hej. Det är jag som är Roald Dahls stora vänliga jätte. 

Jag kommer och ger dig en fin dröm senare i natt.

Om jag hittar en

att ge till dig.

Annars får du nöja dig med det vanliga:

drömmar där du pratar sarkastiskt om att du är bitter i dina drömmar.

Jag la mig platt på gräsmattan på kyrkogården sen, när det mörknat ordentligt. Jag vill helst inte bli sedd eller överraskad, så jag blir lätt lite paranoid. Ni vet, ser rörelser i ögonvrån fastän det inte finns något där. Igår natt var de ovanligt envisa, de där små hallucinationerna - visst är det väl ändå något där? näää. fast nu var det något igen! men, nej, eller? Så, slutligen satte jag mig upp, halvt om halvt, och tittade. Svisch. Något grått for snabbt förbi på ödevägen framför mig. Sedan en gång till. Helt stilla förutom plötsliga svisch och förbifarande gråfigurer.

Och det var.

Ensamma skejtare i kyrkogårdsnatten.

Och ett Jag som såg allt utan att bli sett. The story of my night.