Jag kom nyligen att fundera på snällhet, på snällhet som blir till hemskhet, på snällhet som en dygd, på snällhet som en ofarlighet. Är det bara jag, eller har ordet "snäll" allt mer börjat användas för att beteckna något negativt? En konstutställning kan vara "snäll" - men det innebär då inte att den är givmild eller duglig: det innebär istället (som alla vet) att den är menlös, grå, platt, tråkig. Att den inte utmanar och således inte ger något.

Därför googlade jag, nu nyss, på ordet "snäll" - och såg till min stora förvåning att det tredje sökresultatet bestod i frågan "Är du för snäll?". Snällhet som problem alltså, som last - eller till och med som sjukdom, som psykisk störning. På sidan listas "symptom" på denna märkliga åkomma. Bland dessa finnes att den sjuke förmodligen finner att vänner och bekanta inte visar uppskattning, hur snäll man än är, att de tar en för givet, att man ger alla allt men sedan  "inte ens blir bjuden på inflyttningsfesten". Är det bara jag som frågar mig: Ligger verkligen problemet hos den snälle? Är det verkligen den sällle som är "sjuk"?

Ja, jag vet: det handlar om måtta, om lagom, om rim och reson. Alltid är det så. En värld av total snällhet, av total uppoffring, av total undergivelse inför varann, skulle vara en våldsam, tam, låst värld - utan öppning till förändring, utveckling, fortskridande, nyskapande. Det vore en förstelnadhet, vek och blek. Men denna idé om extrem snällhet som sjukdom, ja, den är ändå märklig. Man anar en ny våg eller tendens bakom kulisserna: individen skall vara stark och försvarare av sig själv, stolt bärare av stor integritet, bärare av vilja till självförädling och egen vinning, av ickeuppoffran. För det vore ju hemskt, väldigt hemskt, om vi gav upp våra jag för andra, om vi slutade kretsa kring våra egon och vår egen jakt på lycka, för att istället gå upp i någon annan. 

Jag tänker på idén om att Gud eller Den Andre uppenbarar sig eller lever i den mellanmänskliga relationen, i relationen mellan ett Du och ett Jag, och jag undrar om denna rädsla för att gå upp i någon annan bottnar i en rädsla för något ickesekulärt. Lämna inte dig själv, sätt inget högre, var din egen herre. Den som stör detta måtto mest och starkast, än idag, är Barnet. Och så har även föräldrarna börjar gnälla över att "Jag har ingen tid för mig själv, numera. Jag har tappat bort mig själv, numera. Jag är inget annat än förälder, numera". Man sörjer ett förlorat jag. Och att leva genom barnet, att sätta barnet framför, att rädda barnet innan man räddar sig själv - vilken skräck! Vilken fruktansvärdhet! Vilken sjuklig snällhet! Vilken last!

Intressant nog verkar ordet "snällhet" till en början, enligt Svenska Akademins Ordbok, ha betecknat "snabbhet" (jmf tyskans schnell) och "duglighet" eller "skicklighet".

Från duglighet till sjuklighet alltså, så kan det gå...