Apropå det jag skrev om snällhet här nyss, berättar ordet "hemsk" en otroligt intressant historia för den som vill lyssna. Även tyskan har en spännande etymologi i begreppsparet heimlich och unheimlich (se Freud: das unhemlich, 1919) och jag har länge undrat och grunnat på detta märkliga, att det är så svårt eller omöjligt att översätta dessa tyska ord till svenska. Heimlich, som betecknar något tryggt familjärt och fint och tamt och snällt, blir på svenska till hemlig: vilket inte alls får en att tänka på något tryggt och snällt, snarare något hemskt. Och försöker man krasst och våldsamt översätta unheimlich till svenska, så får man ordet ohemlig, vilket ju knappast får en att tänka på något otrevligt eller kusligt.

       I det sena svenska 1500-talet synes det dock ha funnits en ordvärld där hemlig stod för såväl något hemtrevligt som för något kryptiskt och undanhållet: något hemskt. Tyskan och svenskan smittar och påverkar varandra här. Ty i tyskan är ordet heimlich länge förknippat endast med det trygga och trevliga som hör till hemmet, det vita lena lammet. Men sen händer något. Ordet börjar vingla och vrida på sig: krumbukta tills det sammanfaller med sin motsats - unheimlich. Detta sker då heimlich inte längre endast betecknar hemtrevligt, utan även något hemligt, något som hålls undan, något lurigt och dolt, undanhållet av och i hemmet. Något liknande sker i svenskan, där det hemliga går från hemsk trevnad till hemsk hemlighet med kuslighet.

      Det mest fantastiska är dock att svenskans "hemsk" verkar bära på en idé om gynnsamhet i gästvänlighet, om trygghet i dogmatismutmanande:

Ordet är en avledn. av HEM o. betyder eg.: som endast vistats hemma, som icke varit ute i världen, ur vilken bet. utvecklats bet.: dum, försagd, ängslig, dyster m. m.

Stannar du för länge innanför hemmets väggar. Skördar du all din föda där. Finner du din käresta där. Skapar du dina skapelser endast där och utifrån det inrutade som finns där. Talar du endast där, med de som finns där och alltid funnits där. Då blir du hemskt. Då blir du en dogm. En inavlad hemskhet:

Akta dig för det folk, som jemnt gå tysta och hemska: I den lugnaste Flod är mäst det djupaste vattnet. BOMAN Cato 37 (1802).

I svenskan finns alltså en inbyggd idé om gynnsamhet i gästvänlighet, och farlighet i att stanna i trånga rum. Att ta in för att öppna och förändras och gå vidare, undvika det lilla hemmets bojor. Man blir hemsk då man blir matad med det samma, och man klarar sig inte sen. Släpps man ut i det andra, i världen där andra människor finns, då blir man rädd och utan mod, man har ingen kraft, man har inga redskap att möta det nya med. Ty den hemkäre har tidigare endast sett det samma.

"Hemsk" rycket sig sedan, någon gång, loss från hemmet. Det blir ett självgående ord som alltmer börjar höra till utsidan, det främmande, det vilda. Spöken och röster från de döda. Hemska främlingar. Skrämmande vålnader i trasor och ljud av kedjor. "Hemsk" släpper hemmets hand och slutar vara det smutsigt inlåsta och inbundna, det hemliga och mögliga på vinden. Istället blir det främlingen. Och så har uppdelningen, mellan innanför och utanför, blivit klart skuren, så att hemmet är tryggt utan hemskhet, så att det hemska kommer från fjärran och ej från innanför.

Kanske borde vi minnas, åter och igen påminna oss om att det hemskaste av hemskheter ändå kommer från innanför låsta dörrar, från den unkna luften där. Alltid kommer det behöva finnas en hemlighetsfullhet där, i hemmet och i det egna, i din och min hemliga och odelbara upplevelse av världen. Men vi borde vara försiktiga, så att det hemliga inte övergår i det hemska.