Tänk, om vi hade levt i en värld av magi och symbolik (det gör vi delvis men smått och vekt: en läsförmåga går förlorad - i lyssnardiskussionerna kring Storsjöodjuret häromnatten (Vaken med p3&p4) blev detta plågsamt uppenbart. Ty det fanns två läger och inget  upptill. Antingen trodde man på en fysisk verklighet - ett köttigt monster med hal, mörk hud. Eller så talades det om myten som ett trams sprungen ur okunskap. Som om kunskap endast kan bäras kring det materiella, det påtagliga, det mätbara: det köttiga. Som om ingen filosofi, ingen idé, ingen psykologi någonsin kunnat vara något annat än bluff och båg, hägring och försåt. Odjuret finns, det äger kraft och skakar om och det berättar berättelser. Det tittar fram ut ett djup och ett mörker för att tala, och det talar från en innerlighet som vi glömt och inte vill veta av: en innerlighet som handlar om människan, om våra reservoarer, om våra glömda förmågor, om våra gömmor. Men dess kött och blod är inte av linslusigt slag: köttet som vi ser är ett skal som måste användas för att vi, igår som idag, i världens vanlighet och vardag, skall kunna drabbas och komma detta underjoriska nära. För i denna plötsliga köttighet möter något som verkar absolut konkret men som egentligen talar om något som nog inte alls kan ses. Främling med gulgröna ögon). Om vi hade levt i en sådan värld, då hade lysmasken varit gudomlig. Man hade dansat danser i dess ära.