Höst i luften och nostalgin kommer över mig. Nostalgi, av grekiskans nostos, (återvända) hem, och algos, sjuka, smärta. Ett begrepp myntat 1688 av Johannes Hofer (1669–1752) - då för att beskriva smärtan hos soldater och andra som tvingats bort hemifrån, och som så med lidelse och livfullt minne längtade tillbaks, hem. Först i slutet av 1800-talet tar nostalgins karriär som sjukdom slut, och den blir något annat; mer lik den nostalgi vi känner till idag, den romantiska, den tårdrypande, den mer eller mindre ofarliga men vackra känsla som dansar runt i minnenas korridorer.

        Det talas inte alltid gott om denna längtansfulla och sörjande känsla. Inte heller idag. Den är en sjuka som sägs kunna fängsla och stänga. Den sägs bygga sitt bo i de som tappat hoppet om framtiden, och som så istället flyr in i backspegeln, in i stoftet från nedbrunna hus, in i det förlorade barnasinnets värld. Eller den sägs, åtminstone, vara meningslös; en meningslös känsla som man kan rulla runt i utan att något väsentligt förändras - förutom att vi förlorar värdefull tid. "Gör något vettigt istället för att sitta där och var nostalgisk. Ta vara på din tid". Ältandet eller grubblandet, det "onödiga" ältandet och grubblandet, får samma dom - "Vad tjänar det till att du grubblar? Släpp det där och lägg din tid på något annat". Framtiden vaktar vi ständigt - dået är något som kommer och stör, särskilt då det uppfyller vårt sinne så till den grad att inget annat får rum. Det är framtiden som skall formas och beträdas, inte det redan skulpterade, oföränderliga förflutna.

Även om jag är något av en expert på ältande och grubblande (på att vända på samma sten tusen gånger i hopp om att nästa gång, då, då kommer det ligga något där, då kommer jag förstå, då kommer jag veta) så har jag svårt att se vad man vinner på det. Det är något man måste göra, en loop man fastnar i, ett lidande vars syfte kanske är att avskräcka från att göra samma misstag igen. I nostalgin däremot tror jag vi finner något som kan hjälpa oss att utstå ett inkräktande mörker och navigera framåt. Rätta till rodret, välja en god riktning efter de goda förflutenheternas mått och smak.

      Att nostalgin sågs som bedräglig sjukdom från 1600-tal till sent 1800-tal är inte jätteförvånande. Det känns ju ganska självklart att man i en tid då framtiden vägledde det mesta såg kärlek till och upptagenhet av Dået som farligt, en farlig anomali, ett brott i ordningen. Men i den där framtiden, som aldrig slutar anlända och som aldrig riktigt anländer, har Dået nog i någon mån återfått vårt förtroende. Idag får man lov att vara nostalgiker utan att genast tilldelas dödsdom. Några skeptiska blickar får man måhända möta; men man slipper kallas "sjukling". Så jag tar och passar på nu, i framtiden som aldrig slutar anlända, att älska det förflutna. Och jag gör det med en bild: