Nattpromenad med Djuret. Jag försöker visa honom lysmaskarna, jag hukar jämte honom och pekar, men han bara fnyser och undrar. Vi möter en lång ensam man i mörkret och jag får för något ögonblick undra "är det slut nu?". Men han passerar oss tyst och spöklikt i natten. Molnen är rosa och Karlavagnen är någonstans ovanför oss, och hörs i Sveriges Radios tappning i mina öron. En finlandssvensk kvinna ringer in och berättar att hon i egenskap av spaltgom-barn blev tystad och undangömd i garderob av sina föräldrar. Skamfull avvikare. Härom dagen började Djuret, som aldrig annars skäller, skälla ut en pensionär som gick väldigt långsamt. Skrämd av en annorlunda takt. Som ett djävulsintervall i människoskepnad.

Ett glapp

Djuret är svart och försvinner då och då in i skuggorna. Jag försvinner själv en stund: trots att jag burit samma kläder i circa en vecka (!) glömmer jag helt och fullt och absolut bort vad jag har på mig. Minnet görs blankt och i mörkret kan jag inte se efter. En märklig känsla. När jag känner på min tröja för att minnas vad det är, vad det är jag bär, känns den helt främmande. Vad är det jag har på mig? Frågan förblir i några några långa sekunder obesvarad, tills minnet slutligen kommer åter.

Sedan kommer vi hem och somnar och jag drömmer om sabotage, skräp och att mina ögon blir konstiga, bruna ringar kring pupillen.