Mitt undermedvetna är ofta ytterst pedagogiskt, övertydligt - som om det för sig självt ständigt muttrar "fattar du inte vad jag menar  nu, din lilla subba, så ger jag fan upp: jag kan inte bli tydligare än såhär..."

I natt spökade det. Mitt undermedvetna har uppenbarligen snappat upp detta att jag flyttat från en by till en stad, och att jag bor ensam numera. Men samma drama som utspelas i vakenheten utspelas inte i drömvärlden. Där är temat spökerier. Åtminstone i efterhand, via fabricerade minnen. Alltså. Jag säger i drömmen till mig själv, "men du minns väl hur det spökade när du bodde där? Ja, jösses vad det spökade, jättemycket spökade det, oj oj oj".

Och det gjorde det väl kanske också. Särskilt i drömvärlden. I alla fall nu i efterhand, när jag drömmer tillbaks.

Det finns alltid en underjord. Det är svårt att bestämma eller hitta tillfället då underjorden första gången framträdde i mitt drömmande, eftersom det finns så många fabricerade minnen - plötsligt kan x bestämmas ha funnits hos en sedan begynnelsen, och sedan är det så, helt utan "om" och "men". Men jag vill tro att jag vid flera tillfällen drömt om mörka, hemliga, smutsiga gångar under huset. Klaustrofobiskt. Få hittar fram, få vågar. Det finns en lucka på utsidan av huset, lågt ner, vid marken. Man måste krypa på jorden och tränga sig igenom. Huset blir som en grotta, smala gångar och branta stup. Men det går om man vågar.

     Mitt i denna natts poltergeistfenomen blev det tydligt hur nära vakenhetens sfär denna underjord finns. Osynlig och sällan märkbar, det är nog sant - men samtidigt alltid nära, alltid ett knappt stenkast bort. För någon gång i drömmen, under en lugn stund då sakerna i rummet inte flyttade på sig av sig själva, hittade jag en lucka i golvet. Sedan en till. Jag kan inte nu i efterhand skilja dem båda åt ordentligt. Men den ena var nog mörkare, igenvuxen på något vis. När man öppnade dem såg man ner Under. Endast det tunna golvet skiljer hemmet från underjorden: en stor, övergiven, vattenfylld sal.

Någonstans, kanske från den andra luckan, fiskade jag upp  smyckesföremål. De var circa en decimeter långa, svarta, lite slemmiga, gjorda av mjuknad metall. Associationer till puppor, döda skalbaggar. Vad de var nu var inte vad de hade varit tidigare. Då hade de förmodligen varit vacker glansiga, av stark metall. Men metallen hade mjuknat och blivit svart och slemmig efter all tid i underjordens vatten.

       Jag förstod att de kanske skulle kunna vara farliga, de där föremålen. Precis hur det var minns jag inte, men på något sätt och vid något tillfälle hade livet ovanför underjorden börjat bete sig märkligt i samband med alla spökerier. Så jag var på min vakt och testade de mjuka svarta smyckena på en hundmänniska, som var snäll, och som var med mig i mitt vakna hem. Han åt upp dem, verkade oberörd först. Men sen spydde han grönt och verkade må dåligt.

De svarta föremålen från underjorden är farliga för de vakna.

Jag minns inte hur det slutade. Men nu är jag Gud ske lov vaken, och kan se att saker inte rör sig av sig själva. Några luckor i golvet kan jag inte heller lokalisera. Men allt vad jag drömt finns nog ändå.