Två blå dar i rad. Trots talande rådjur och eldar som inte finns. Lite profetiskt sådär. Är det ett rådjur som talar i busken som inte brinner men som ändå brinner? Så kan det vara. Fast jag glömde ju lyssna, såklart. Den jättelika mannen jag möter i skogen på natten sa också något till mig igår natt. Jag hörde inte men han sa säkert:

Hej. Det är jag som är Roald Dahls stora vänliga jätte. 

Jag kommer och ger dig en fin dröm senare i natt.

Om jag hittar en

att ge till dig.

Annars får du nöja dig med det vanliga:

drömmar där du pratar sarkastiskt om att du är bitter i dina drömmar.

Jag la mig platt på gräsmattan på kyrkogården sen, när det mörknat ordentligt. Jag vill helst inte bli sedd eller överraskad, så jag blir lätt lite paranoid. Ni vet, ser rörelser i ögonvrån fastän det inte finns något där. Igår natt var de ovanligt envisa, de där små hallucinationerna - visst är det väl ändå något där? näää. fast nu var det något igen! men, nej, eller? Så, slutligen satte jag mig upp, halvt om halvt, och tittade. Svisch. Något grått for snabbt förbi på ödevägen framför mig. Sedan en gång till. Helt stilla förutom plötsliga svisch och förbifarande gråfigurer.

Och det var.

Ensamma skejtare i kyrkogårdsnatten.

Och ett Jag som såg allt utan att bli sett. The story of my night.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...