Jag insåg nyss: Gästvänlighet, denna högt hållna syssla, har ett skimmer av femininitet över sig - att ta emot, att öppna, att vänta stilla och passivt till dess att någon anländer, aktivt, kraftfullt, omskakande. De är kanske männen som talar till män här, i detta varsamma och försiktiga tal om ett gästvänlighetsbehov. Män talar till andra män, och ber dem bli mer kvinnliga, mer passivt väntande. Så, kanske borde kvinnorna mindre sällan våga klä sig i den oväntade besökarens kappa, bli insläppta istället för att släppa in? 

Dags nu, för mig att gräva djupt inom mig, i hopp om att hitta en kyligt karg platå där jag inte hoppas på för mycket. Skyddande rusning av det hårt tåliga materialet Pessimism, förädlat av det vanligt förekommande latinska pessimus: värst.

Identitetens kontinutet, känslan av dess kontinuitet, är bedräglig av flera anledningar, insåg jag nu. Vissa människor, som jag träffat kanske två-tre gånger, i hast, i korthet, i snabbt undflyende, många av dessa människor torde inte se något annat än ombytligheten i mig. Ibland tyst, ibland manisk, ibland blyg, ibland elitistisk, ibland rädd, ibland ful, ibland leende, ibland paranoid, ibland trygg. De ser väl något av sanningen där, antar jag. Men själv ser man sällan den där ombytligheten, för mellan dessa snabbt övergående punkter eller stunder som de sällan träffade möter fortsätter jag; i lagom takt och utan att jag själv märker det sker övergångar till andra beteenden eller andra mentaliteter, andra Jag-lägen. Jaget övergår till annat-jag, långsamt och smidigt och mjukt, utan märkbart snabba brott och skutt och dramatiska epokskiften. Endast de sällan mötta och de som möts i all hast ser hur olik jag egentligen är mig själv. 

Nu: HBTQ-festival. 

Ett minne eller en lämning från gårdagens festival på andra långgatan i Göteborg.  Jag återkommer med några ord när jag har något, en tanke eller en känsla eller en skräck, att komma med igen. Men, det kan dröja för min hjärna verkar ha tagit sommarlov.

Aggression.

Jag drömde att jag inte kunde låta bli att bita sönder mina tänder.  Att jag försökte men inte kunde låta bli att bita ihop snett och hårt tills det knakar och splittras och faller isär i roten. Ursprung och fasthet, trygghet och förmåga att smälta, det går sönder alltsammans, och man får dra bort de döda delarna ur köttet med tång. Jag vill inte göra sådär men jag vill ändå göra sådär.

Och jag undrar om mitt kreativitetsgenererande förtryck är försvunnet. En gråblek tanke. Nej. Inte. Säg inte så. Ge mig åter spade och hacka. Jag är arg och jag vill begrava. Så att jag kan dra upp odjuret i svansen sen, hänga det i en vacker blå snara. Ge mig åter snara och hacka så att jag kan begrava och nyskapa.

Jag fick en känsla av att jag kom på något igår natt. Vad var det? Något om... ett möjligt band mellan syn på tid och framtid, och syn på och behandling av främlingar, andra folk, det exotiska, det annorlunda. I determinismen är universat så att säga låst, som under Upplysningen och i den envisaste  moderniteten.

Det är stängt och där sållas fram familjariteter, framtiden är redan skriven, och det förflutna har lagts till rätta som tämligen ointressant, ett smutsigt hål som vi klättrat upp ur och inte har någon som helst vidare nytta av.

I ett universa av mindre determinism, som i medeltid i övergång till renässans, är dörrarna mer öppna - främlingar och annat annat kan anlända, välkomnande sker, för framtiden är inte skriven ännu, den är en annan som väntar på att anlända. Inte heller det gångna är ännu särskilt tamt, det har inte sållats med finmaskigt nät - så saker som är konstiga och oväntade, som kommer från då eller från sedan, ja: de kan helt enkelt komma, och komma utan att sedan fängslas, stängas inne eller ute.

Tja, kanske är det så, kanske inte. Nu skall jag i vilket fall köpa mjölk.

Djuret återvände till sig, och Sömnen återvände till mig. Välkommen tillbaks. Jag fick drömma om magiker och rester från ritualer i skogar, om brodern och broderns flickväns snöskottande i Afrika, om vart mitt hem ligger och ser ut i drömmen, om klättrande utmed stuprännor.

      Det där med hemmet i drömmen, hur hemmet ser ut där, och hur man vet att det är samma hem som ens vakna hem, trots att det ser helt annorlunda ut; det tycker jag är konstigt. Man bara vet. Man borde dra slutsatsen, att: nej, detta är inte hemma, detta är något annat. Men det gör man inte, för man bara vet och ställer inga frågor förrän efter att man vaknat och minns och börjar undra. Kanske ligger det till lite sådär även i den vakna världen, kanske är allt annorlunda hela tiden, på ytan, kanske är inget någonsin detsamma  - men vad gör det när vi ändå hela tiden vet att det är det, att där är där, att du är du.  

Enligt min bror ser jag "primordial" ut idag, "som om du just stigit upp ur underjorden".  Tack. Det är en look jag arbetat länge på att fullända. Och apropå primordialitet och kvinnligt abject-äckel kan jag rekommendera filmen Posssession:  smakprov.

Primordial eller inte. Jag känner mig faktiskt lite som om jag nyss stigit upp ur underjorden. Igår såg jag plötsligt träden! Som om jag lyckats skaffa mig en absolut naiv blick! Jag såg hur sjuka de är, egentligen, hur konstiga de är. Jag menar: bara titta på dem - de är ju otroliga! Stammar, med tjock bark, som liksom bara kommer upp ur jorden, och som sedan bara står där, helt stilla. Fast att jag känner mig underjordisk beror nog mest på att jag synes ha blivit lite otrevligt förälskad i att vara vaken. De senaste nätterna har jag inte kunnat sova. Även i mina få drömmar har jag varit vaken, eller åtminstone kretsat kring frågan om vakenhet. Till exempel drömde jag en av nätterna att jag inte kunde somna, men sen ändå somnade, för att då drömma att jag drömde att jag inte kunde somna. Runt runt runt. 

     Det är farligt att bli för medveten om det där, om hur man skiftar medvetandetillstånd, om hur man gör för att somna, om hur det överhuvudtaget är möjligt. För det är det ju inte, egentligen, tror jag. Varje insomnande är ett mirakel. Det borde inte kunna ske, trots att vi tar det för givet. Men just denna gång, just nu, uteblir inte sömnen på grund av en medvetenhet om insomnandets potentiella omöjlighet (!), utan på grund av att mitt medvetande helt enkelt inte vill sluta springa i den vakna världens ekorrhjul.

       Lite maniskt, alltså - lite som den där musrasen vars hanmus under parningssäsong springer runt som en dåre (kan djur vara dårar?) och parar sig med alla han hittar, utan att äta eller sova eller dricka, tills han inte tål mer, och dör. En ytterst komisk död, får man väl erkänna.

Istället för att sova har jag om nätterna läst C.G Jungs Det omedvetna. Köpt på antikvariat någon gång för länge sedan, fram till nu sparsamt läst. Den innehåller lite smått och gott. Som uttrycket: homo homini lupus - varje människa är en varg mot människan. Sant, sant: varg mot andra, mot varandra, varg mot sig själv - alla är vi vargar, även om vi för det mesta klär ur oss till mormödrar.

      Det visade sig även att boken, på fler nivåer än den uppenbara, kretsar kring grävande, i det omedvetna, i det gångna, i det knappt kvarvarande. I marginalen finns nämligen spår från vad någon annan tänkt och associerat, någon gång. Anteckningar , frågor, markeringar. En öppning till någon annans värld. 

     Efter lite funderingar kring dessa små spår har jag dock insett, att det nog inte är spår från någon annans själv, utan från ett av mina egna själv, ett passerat själv, ett bortglömt själv. Det som är fascinerande på riktigt, det är att jag fortfarande inte är helt säker på vems orden egentligen är.

Och så slutligen: ett vackert ljus som jag nästan lyckades fånga på bild häromdagen.