Varning: postkolonial smärta kan förekomma i texten nedan.

Allergiker uppmanas läsa med försiktighet.

Usama bin Laden har, som få nog undgått, dödats. Mårten Schultz skriver bra om just detta - att han dödats, dödats istället för att ställas inför rätta - i Dagens nyheter. Visst är det så, att någon rättvisa inte skipades i dödandet. Snarare undslapp Usama rättvisan i själva dödsögonblicket - i det dödande som visade vår rättvisas bräcklighet, som visade hur rättvisan och det civiliserade vacklar när ställda inför primitiv ilska. Där finns i detta, tänker jag, en föreställning om att primitivitet måste mötas med primitivitet. En föreställning om att talibanerna under Usama inte förtjänar rättegång, att en rättegång inte skulle göra någon skillnad, inte för dem.

        Kanske är det också sant, kanske skulle en rättegång inte göra någon skillnad för de politiskt aktiva i Mellanöstern. Kanske skulle de rent utav snarast bli än mer uppeggade då de ser att ingen ställer sig bakom dem, för det skulle ingen i väst göra, det tror jag inte. Ingen skulle orka försöka förstå varför. Däremot skulle en rättegång stärkt vår rättvisa, vår bild av rättvisan, vår självbild där rättvisan är en viktig komponent.  En rättegång skulle ha visat att vad vi kallar för rättvisa, vad vi försvarar som rättvisa, verkligen är rättvisa. Kanske skulle vissa också bredda sina synfält, kanske skulle vissa förstå dåden på ett annat sätt, och så förmå närma sig problemet med andra möjligheter.

      Men nu skipades alltså ingen rättvisa. Den andre parten fick inte höras. De som hade velat lyssna fick inte tillfälle att lyssna. Ett skott - sedan tystnad.

 Schultz skriver, som sagt, bra om detta om rättvisan som inte skipades i dödandet av Usama. Men i beskrivningen av av de brott Usama utfört, glider han in i överdrifter.

"Det brott som bin Ladin anklagats för är ett av de värsta och vidrigaste brott som en enskild människa begått."

Kanske är det sant, att detta är ett av de grövska brott som en enskild person genomfört. Men varför gör vi egentligen skillnad mellan brott ledda av grupper, regeringar, institutioner, och brott ledda av enskilda personer? Knappast var väl heller Usama ensam - hade han ensam utfört sina dåd hade han inte behövt dödas, för han hade redan varit död, sedan 11:e September. Framför allt undrar jag dock varför så få av oss ställer frågan "varför"? Varför genomförde Usama dessa aktioner? Paradoxalt nog var det i rättvisans namn:

"Terrorism against America deserves to be praised because it was a response to injustice, aimed at forcing America to stop its support for Israel, which kills our people". (bin Laden 27 december 2001)

Men det finns något större i detta, tänker jag. Det finns något större i detta att Usama inte fick någon rättegång medan Hitlers kompanjoner fick det. Frånvaron av rättegång pekar, tänker jag, i riktning mot den nästan uråldriga motsättning som vi idag knappast på ett direkt sätt är medvetna om. Motsättningen och striden som på många sätt skapade Europa och Västerlandet. Motsättningen mellan kristna och muslimer. Frånvaron av rättegång pekar på att vi ännu tror att de är djur som inte går att påverka, att de är förstelnade statyer eller naturobjekt, att vår rättvisa är för enkel och för svår för dem, att den inte biter på dem, eftersom de är fundamentalt olika oss. För att göra vår rättvisa rättvisa hade vi behövt visa att vi tror att den är universell, istället för att, som nu, visa att det finns undantag - att muslimen är ett undantag.

Ur svallvågorna efter en omtalad människas död brukar det dock kunna komma en del gott. I döden blir den omtalade mer synlig än någonsin.  Synlig och utsatt för en oerhörd nyfikenhet: utsatt för otaliga varför? Så kanske sker en slags rättegång och ett slags hörande i efterhand. Ett hörande och en rättegång som inte kommer resultera i att Usamas dåd accepteras eller försvaras, men kanske åtminstone i en annan förståelse. Så som det kanske kommer att sluta borde det kanske ha börjat - med försök att nå förståelse. Endast på den grunden kan kritik byggas, tänker jag. Det handlar inte om att acceptera allt, det handlar om att förstå vad man kritiserar.

Folk pallar äpplen. Utan större huvudbry pallar de äpplen. Eller åtminstone med mycket mindre huvudbry än om de istället skulle ta äpplen från fruktdisken i någon affär. Och detta trots det i oss djupt rotade äppel-traumat i Lustgården. Det är ju lite roligt, egentligen, att det där första upproret upprepas i all evinnerlighet, av unga pojkar och flickor, in i våra dagar. En härligt förklädd initiationsrit, kanske.

Hur som helst...

Är det kanske som så att vi människor, liksom instinktivt, känner på oss att grönsaker och frukter och annat som växer ur marken inte egentligen kan ägas? Kanske bara vet vi att det inte kan vara fel att ta det där äpplet från grenen på trädet som bara står där, trädet som någon säkert gör anspråk på att äga - men som ändå, när vi tittar rent krasst, faktiskt bara står där, synligt och oägt och tillgängligt för alla? 

Mer äpplen: jag blev idag ombedd att visa upp min medhavda påse (med äpplen) när jag handlade. Vill jag undvika dylik förnedring i fortsättningen borde jag sluta utgå ifrån att alla misstänker mig. För då försöker jag se oskyldig ut; varpå jag ser väldigt skyldig ut. Flackande blick, nervöst leende, vriden trevlighet. Och sen dessa förklaringar: förklaringar som är sanningen, men som ändå plötsligt låter som världens lögner.

- Kan jag få titta i din påse där förresten?

- Javisst, jag var hos frukthandlaren innan. Det är äpplen.

De skyldiga låter mindre skyldiga än oskyldiga mig.

Det förbannat älskade kaffet är slut. Men det är bra ändå. Det kommer att bli bra.

Om det inte är som så att jag är väldigt produktiv i mina drömmar - skapar revolutioner, härskar till fridsamhet, bygger städer och räddar barn, skriver filosofiska storverk och en hjärtbindande roman - så är jag för tillfället inte det minsta produktiv. För det enda jag förmår göra är just att sova. Och produkten dröm, är inte värd mycket här i vakenheten. Särskilt inte som man inte ens alltid lyckas komma ihåg vad man drömt. 

En okänd bedrift i en annan värld: det vore något att vifta med i sin arbetsansökan. Att säga: jag är duktig och gör saker, fast inte här, och jag vet inte vad, hur eller när.

Sov gott.

Snö över grönt vårgräs i morse. Sedan regn och sol om vartannat, och otroliga hagelstormar över mig och Djuret. Vi försökte gömma oss under en tall medan sikten blev allt mer skymd. Skymd, men.... det är nog inte riktigt förrän världen visar sig i sin mest absurda och skymda skepnad som man ser den på riktigt. Ser den såsom den verkligen verkar vara: sjuk. Då fnittrar man av desillusionering och släpper taget. Med ett halvskrattande leende tittade Djuret upp mot mig, samtidigt som han försökte blinka bort det hårda och kalla vita som slog mot hans mjuka och varma svarta nos - även han verkade se det vridna i de stora kulorna av is-snö. Till sist isade det in allt för mycket mellan barrgrenarna  vi gömde oss under, så vi flydde hem till mig.

          Strumporna och skorna ligger på tork på elementet.

          Hunden ligger på tork på  golvet.

Inspirerande seminarium. Alla kändes så icke-alienerade och icke-centrerade, fria när vi talade om frihet. Det är något drömskt surrealistiskt med hela den här dagen. Ombytligt väder, som om världen är förvirrad och gör uppror mot sig själv. Tryck från alla håll, högtryck och lågtryck, sol och regn och snö och hagel, vind och stillestånd. Korsvägar överallt: och ändå pressas man mellan dem, in i smala gränder och över tillfälliga gränser, till andra platser. Allt är möjligt nu.  Magi som uppstår då solen skiner på dropparna i gräset. Förtrollat glitter som på prinsessornas tid. Drakarna i grottorna mullrar och kryper fram... människorna säger oväntade saker, det är tillåtet nu -  och möjligt, det är möjligt, just idag är det möjligt.

Men ja, ni får gärna reagera som The Dude i The big Lebowski om ni så vill: "Yeah, well... that's just like your opinion, man..."

Tretton timmar av komalik sömn och jag är ännu i dvala, inlindad i  en märkligt behaglig sömnighet. Alla människorna jag mötte med Djuret idag såg ut att vilja mörda mig. Alla utom en tjej som såg ut att vilja krama mig. Men då hade jag redan vant mig vid att alla såg ut att vilja mörda mig, så jag råkade inför henne se ut att vilja mörda henne. Ur sync.

          Kyliga vindar men märkligt lagomhård bänk att lagomsova på på Humanisten. Jag köper gräddost och tänker på den beige lilla mannen jag såg i skogen. Liten och rädd, gulbrun jacka och grå ryggsäck på sned. Han påminde mig om en annan liten rädd man som jag såg i fredags, i vänthallen på korsvägen. En liten rädd man som rusade in genom dörren med tunga väskor och sedan ställde sig och flämtade och kastade förskräckta blickar omkring sig. I bakgrunden satt två polska byggarbetare som undrade vad det var frågan om, och jämte dem satt en kostymklädd äldre herre med vit-svart-randig slips. Ingen av oss gjorde något. Vi bara tittade trött på den lilla mannen med den stora rädslan, och hörde hur han stammade fram "Th, th, th" mellan flämtningarna. Sedan gick han och ingen av oss, varken jag eller de polska byggarbetarna eller den kostymklädde herren, fick veta vad som hade hänt honom

                 I sommar skall jag läsa Paul Ricoeur och dricka hallonsaft. Ricoeur ser också lite grå ut, men jag tror någonstans att det är just de grå männen som är de mest spännande. Länge leve de grå männen med ryggsäckar på sned. Särskilt då de flämtar "th th th" i väntrum eller springer runt i skogar. Ty sen går de hem och skriver stora filosofiska verk, det är jag övertygad om.

Alienationsviruset

livnär sig på det avskärmade jaget

på den unkna, instängda lukten.

På ekot.

Ett virus som tynar bort när man går utanför och

vilar sig i andra.

I de trygga.

Ett virus att behärska genom att behärska

konsten att lämna sig själv.

Den alienerade är väl på sätt och vis alltid ensam. Samtidigt är det genom ensamheten som man kan fly undan alienationen - eftersom alienationen ju består av ett slags glapp eller en tomhet mellan människorna, ett glapp eller en tomhet på platsen där det skulle finnas en relation, där det skulle finnas en mellanmänsklighet. Undviks relationen så undviks också dess misslyckande: alienationen. Men i samma samtidighet finns glappet också mellan den alienerade och sig själv, på insidan, lite som ett brott i tiden - en icke-samtidighet med sig själv, en misslyckad naivitet eller ett misslyckat flöde. Tiden är ur led. Det är nog kanske framför allt däri den ligger, alienationen, i jagets plötsliga icke-samtidighet med sig självt.

Så. Alienationen förutsätter (den misslyckade) relationen. Ensamheten skulle alltså ha kunnat vara den absoluta boten mot alienationen, om det inte hade varit för att alienationen även delar jaget från sig självt. En omöjlig flykt. Men jag skall nog ändå ge den en chans. Jag skall nog ändå försöka springa bort ett tag, förhoppningsvis utan att istället hamna i ett splittrat jag.