Flickan och Djuret går och badar i den somriga grönskan. De är glada och nöjda och fria och oskyldiga. De är rena. En vacker vy, en idyll, en ljus skönhet. Men idyllen har alltid redan börjat krackelera. För vattnet och sträckan utmed vattnet finns i en verklighet som inte är ren och fin.

"Stranden" är nästanbebodd. Den är upptagen av de kringströvande som inte riktigt bor - människor från samhällets utkant, de utstötta och sargade och beroende ickeboende. De ugglar sorgset mellan färgglada systembolags-påsar. De saknar mycket, tak och ro och glädje.

        Men de äger något som många andra saknar: tid. Och med denna tid kan de utnyttja den inte-längre-så-fina lägerplats som någon utopist någon gång bestämt sig för att bygga där, utmed det guppande vattnet. En lägerplats ämnad för de lyckade människorna, de som äger hem och arbete. Men dessa priviligerade människor har även skänkts en tidsbrist, en tidsbrist som gör lägerplatsen överflödig, för dem. Överflödig så till den grad  att den istället kan utnyttjas av de som är samhällets överflöd: de hemlösa och de ledsna.

      Men de som inte saknar hus och jobb finns ändå med i bilden. Ty på andra sidan vattnet ligger en högrest, ren, lyxig byggnad med bad och gym och utsikt över de utstöttas tillhåll. När flickan står jämte det badande Djuret i de utstöttas revir ser hon hur människorna med pengar och hem springer på löpband där inne, spenderar tid effektivt - hur de bygger upp en hållbar kropp i en ohållbar värld och tittar ömsom på de utsötta, ömsom på Djuret och flickan, där de alla står på andra sidan vattnet och tittar tillbaks.

Vattendrag och stränder har i många tider och i många kulturer setts som magiska, liminala sfärer där olika världar möts. Och nog är det väl så även här.

Att vara ledig är att vara absolut upptagen med att inte vara upptagen. Fast, jag borde, snart, sätta igång och språkkorrigera en text som förmodligen, kanske, kommer att publiceras någon gång. Men det var länge sedan jag skrev den, så jag anar, eller vet, att jag kommer vilja ta bort eller ändra hälften. Risken är alltså att det blir ett evighetsuppdrag med lång ångestsvans. Därför drar jag mig för att sätta igång. Jag spikar att vecka 27 skall jag börja och fortsätta tills jag är färdig. 

Fram till dess skall jag läsa några nylånade böcker. Sådana man velat läsa länge men inte hunnit eller orkat med. Mest spännande verkar nog Judith Stills Derrida and hospitality - theory and practice. Men även de andra kan nog visa sig vara guld värda: Peter Buse Ghosts: deconstruction, psychoanalysis, history, Mark Wigley The Architecture of deconstruction, Jean-Michel Rabaté The ghosts of modernity, och Esther Rashkin Family secrets and the psychoanalysis of narrative.

Men först av allt: promenad med Djuret.

Morgonpromenad med det övernattande Djuret. Sommar. Grönt och varmt och barfota. Men, snart midsommar. Tunnlarna som jag åkte genom som liten, på väg till farmor och farfar i Varberg, var till en början evigt långa, oändliga - utan slut, verkade det som. Med åren och åldern blev de kortare och kortare, snabbt förbipasserade, borta innan man ens hunnit märka dem. Även somrarna var oändliga, fler år långa, nästan. Men numera far de förbi som expresståg. Vid midsommar, nu snart, kommer dagen vara som längst, men sen går vi åter mot mörkret, mot hösten, vintern, julafton.

        Och mot döden. Tiden rinner bort så snabbt nu. Det är som om den började som en ny bäck. Till en början varden  svag och fragil,stötte på hinder, letade sig fram i osäkert långsam takt. Men med åren bildas där en skåra i marken: tiden vet sedan precis vart den skall, den följer det upptrampade och invanda, den rör sig snabbt, den får upp hastigheten och vanan och rör sig snabbt. Inget kan stoppa den.

       Så. Man borde ta vara på detta, på sommarmorgonen och sommardagen och sommarnatten - på sommaren. Livsstress via vag eller tydlig dödsångest, en omedveten envis vilja att få stopp på den där snabbt framrusande bäcken av tid. Växer inte alla människans skapelser ur den där stressen och skräcken inför slutet? Skapa, lämna spår, lämna arv, påverka, förändra - och så föreviga jaget. Sökandet efter odödlighet har inte försvunnit bara för att vi inte längre lever med myter om Livets träd och odödlighetselixir.

Gustav Klimt, Tree of Life

Fast på sommaren skall man, säger de och känner man, bara leva, för stunden, i nuet, i tillvaratagande av allt det lilla. En idé och känsla som är minst lika stressande som dödsångesten.

Jag drömde att jag gick ner i en bäck som blivit till en brungrön, seg sörja. Jag visste att där fanns döda kroppar, utblandade och upplösta, och något ännu äldre, någon gammal lämning. Jag ramlade hela tiden med ansiktet ned i det äcklande, gång på gång ramlade jag, och fastnade med fötterna, i det bruna. Jag höll andan för att inte få sörjan av lik och gamla lämningar i mig. Men jag kom loss, till slut, och hittade  bäckens andra ände, där den var ren och djup och klar. Vattnet gick upp till midjan och det var kallt och friskt.

Sommarlov! (utbrister hon och ler stort, tills hon inser att hon kan utbrista det endast eftersom hon inte är vuxen eller ansvarsfull nog att orka skaffa sommarjobb).  

Och för övrigt känner jag för att strypa de där människorna (som i hyperfulla spårvagnar med folk ståendes i gången ändå insisterar på att ta upp två säten genom att sitta stilla och tungt och bestämt på det yttersta, med ben och kropp i vägen för alla de som är trötta och vill komma dit, dit in, till den innersta, den innersta sittplatsen - och som gör så utsustade med en blick som säger "jag ser er men vägrar låtsas om det, försök inte ta ögonkontakt med mig - vill ni sitta måste ni ruska om mig ordentligt, fysiskt, hårt, ni måste knacka mig på axeln och yttra några bedjande ord med hög, tydlig röst, då kanske, kanske jag kan tänka mig att maka på mig, men jag kommer göra det med en mycket besvärad min, med en anklagande blick, med en kropp som skriker STÖN") varje gång jag ser dem.

Och man kan göra det där på så många sätt.

Smak av bananlack i munnen. Irritation över att av tandläkare ha berövats 725 riksdaler. Blöt (som fan!) om fötterna. Sömndepraverad. Illamående. Orolig över oerhört konstig, nyss inlämnad text om Columbus möte med den Nya Världen, de obestämbara undslippande indianerna som trots detta sedan ändå fängslas, om möjligheterna och riskerna och bristerna i gästvänlighet, om det tredje rummet, om den ena och den andra och Gud vet vad mer.

Samtidigt. Den där texten. Den där kursen. Om kolonialism. Om Europas koloniala arv. Den är lite magisk, eller det är lite magiskt, hur det har blivit. Ni vet, vi rör oss i historien om "vi", "de, "samma", "andra", "väst", "öst" - om hur vi misslyckats att mötas, om våld som fallit, om beslagtagande, om erövring, om brist på gästvänlighet, om våld mot de som faktiskt var gästvänliga, om brist på respekt och brist på empati och förståelse.

Ni vet. Allt det där.

Det märkliga är att det är som om temat liksom manifesterar sig självt i vilka studenterna råkar vara. Vi är bara två stycken, men vi är varandras  motsatser. Jag: kvasifilosofisk idéhistoriker präglad av Derrida, invävd i frågor om annanhet, gästvänlighet, kritik, tid, framtid... Den Andre: ekonomihistoriker, praktisk, rak, fakta, skeptisk till filosofiska flummerier och idén om idéer som grundläggande för/i historiens rörelser, ut- och invecklingar.

Till i morgon skall vi ha läst och funderat över varandras texter. Så. Då  får vi se hur det går: med min konstiga text, och med mötet - i praktiken, i verkligheten - mellan två helt olika människor, mellan den ena och den andra, mellan två kroppar som bär upp helt olika ideal och idéer och världsbilder. Kommer vi lyckas (be)möta varandra bättre än vad historiens kolonialherrar kunnat bemöta "de andra"?

     Inte ens John Mandeville, den tolerante och nyfikne medeltida reseskildraren, lyckades med detta. Kannibaler i fjärran kunde han förstå och fascineras av, men judarna, de andra mitt i det egna, de andra som Mandeville tvingades leva nära, tvingades dela sin vardag med - mot dem hyste han agg. I tanken är det lätt att hålla sig lugn och empatisk, men öga mot öga? Då blir det svårt, då blir det allvar, då blir det snart gnäll och gny och skitsnack.

(Den judiske flosofen Emmanuel Lévinas menade förvisso att det är just där, öga mot öga, ansikte mot ansikte, som det renaste etiska erkännandet av den andres rätt att existera äger rum, men vafan - han var ju jude!)

Det är trots allt ganska befriande (förlåt mig, detta är riktigt lågt) när man möter intelligenta, begåvade, kreativa, och geniala människor som åtminstone inte dessutom är vackra på utsidan. Men ibland är de ju det också. Då är det tungt.

Jag överväger att gå och köpa ost.

Men jag skall till tandläkarodjuret i morgon.

Så snålhetsdjuret säger:

"Nej!"