Ooo, det känns som att vintertiden är här nu. Råkylig luft och en märklig parallelism - för jag kommer på mig att börja spela musik som jag spelade för ett år sedan. Alltid så, när en årstid går över i en annan. Nostalgi. Allt kommer tillbaks när höst ännu en gång blir till vinter. Det tomma bladet mellan kapitlen bjuder på öppning mot det förgågna. Och inte bara förra årets till vinter förvandlade höst återkommer, utan även vagare och tunnare bitar av alla andra år, alla andra år där och då höst övergått i vinterkyla.

Så. En gammal bild från ett okänt men känt som bra år, då jag och en vän åkte till Glasgow för att lyssna på föreläsning om konstnären Austin Osman Spare. Jag hade förvisso lyckats utveckla en ordentlig lunginflammation fram mot resans slut, men det är inte det första jag minns när jag tänker tillbaks. Istället minns jag Joanna Newsom, senhöst och ingefärsvin.

Fantastisk kväll vid fantastiska Bellevue Jazz avlöses av primordial dag av lust att elda i skog och lukta på mossa. Ja, helt enkelt en dag att sammanfatta med känslan av  kedjerökning och Coils Broccoli:

 

Härom dagen gick jag med Djuret och lyssnade på P1. Där talades om revolutionslusta: att bryta ner fullständigt, till aska och stoft, tills det som var förvandlats till ett svart kol utan igenkänning. Och så kom, apropå det svåra och ofta misslyckade arbetet med att bygga upp nytt, det intressanta förslaget att "nej, det är inte det som driver: det verkar finnas en inneboende längtan efter tillgång till undergångsscener, ruiner, ickecivilisation, kaos: fram till dessa lustfyllda scener tänker man lätt och gärna - men inte längre, inte förbi och fram till frågan 'Hur gör vi sedan?'"

        Och så tänker jag på Freud och dödsdriften som, om den finns, är en drift att bryta sönder och bryta upp, befria från vilja och lust och lidande, återgå till ett inorganiskt något, i en död där döden inte längre behöver fruktas. Hand i hand med Eros - viljan att njuta och med alla medel upprätthålla den värld som tillåter njutning - strövar denna destruktionsdrift runt på slätterna. Sammanbundna men avskilda, ömsedidigt beroende av varann men i ständig kamp. Freud torde ha inspirerats dels av första världskriget, och allt vad detta tydde på och (be)visade, och dels av den tyske filosofen Arthur Shopenhauer som likt en västerländsk buddhist slöt sig till, att döden är att föredra framför den livs- och lidande-upprätthållande Viljan, besudlad av ego, makt, kroppar och begränsningar.

       Det finns något vilosamt i tanken på ingentinget, på den stora sömnen, på stillheten, på tomheten i vilken inget skulle kunna erfaras eller vara. Befrielse. Men sedan är det ju även så att döden knappast är en avskildhet: den finns i livet, den är livets möjlighetsbetingelse - den oändliga ändligheten är alltets grundpremiss. Dömd och bestämd är sten såväl som rådjur att vackla, mellan liv och död, mellan tillkommande och bortfallande, mellan vilja att dö och vilja att leva. Och själva strävan efter liv bekräftas i döden, i livets möjliga upphörande. 

        Den stora döden är... ja, vi vet vad den är och vi vet att vi ändå inte vet, vad den är, förrän den är här. Sömnen är, måhända, den lilla döden. Åtminstone är de släkt. Thanatos, den dödsdemon som Freud låter gestalta dödsdriften, var son till natten Nyx och mörkret Erebos, tvillingbror till  sömnen: Hypnos. Vi försvinner en stund om natten, tappar viljan och egot och allt det där (men inte fruktan, inte viljan att vakta livet från hot). Och kanske är skräcken - ja, skräcken - inför att inte lyckas somna, inför sömnlösheten, en skräck inför livet utan död, inför livet utan motstånd i det ansiktslösa intet, inför ett levande som blir meningslöst i samma stund som det slutar att hotas av sin egen ändlighet.

     För det är ju först där, öga mot öga med vår egna dödlighet, som vi förmår älska oss själva, på samma sätt som vi endast kan älska den som är ändlig: inte ändligheten själv, måhända, men likväl - det som är genom att vara ändligt.

Fast vänta lite nu. Sömnlösheten, skräcken inför sömnens möjliga uteblivande, kan likväl grundas, i en dödsångest, en gnagande förlusträdsla, att inte kunna drabbas, nå eller behålla. Att förlora, att rädas förlusten och så se att - jag förlorade, eftersom jag fruktade förlusten. Märkligheter. Märkligheter. För jag vet ju samtidigt, att för min del är det inte så - dödsångest har jag aldrig drabbats av, snarast är det tanken på min egna död som gör mig lugn, som ger mig ro, när sömnen inte kommer. Jag fruktar inte intet. Men jag fruktar, att förlora intet: att förlora tillgången till den lilla dödens ro.

Fars far begravdes idag. Så var det med det. Männen i familjen bar honom och langade ner honom, djupt i jorden. Då jag inte kände farfar särskilt väl blev det hela allvarligt först och främst då lilla lilla lilla späda 98-åriga farmor gick fram till hålet i marken för att ta ett sista farväl. (Innan dess, under promenaden efter kistan mot graven, var jag mest upptagen med att skämtsamt prata med mamma om hur fruktansvärt pissnödig jag var). De var gifta i 70 år. Om de träffades på cykelfabriken eller redan då farfar jobbade som dräng, det vet jag inte säkert. Men de slog sig i alla fall snart ned i ett egenbyggt hus, där släkten samlats för högtider varje år sedan dess. Barn och barnbarn bland trädgårdens frukter, tårta, godis och tomtebloss, katter och blommor och påtår. 

       Men tiden går. Fin barndom blir matt vuxenhet. Stark vuxenhet blir trött sjuklighet. För varje år blev den till en början oändliga bilfärden ner till farmor och farfar kortare och kortare. Trädgården mindre och mindre. Släktingarnas hår gråare och gråare. Idag var min farbroders hår helt vitt. Yvigheten försvunnen.

      På slutet var farfar inte farfar längre. Långsamt och i flera steg försvann han. Inget plötsligt, ingen överraskande ögonblicksförlust. Kanske blev det så lättare för farmor att säga farväl. Kanske inte. Men, trots ben smala som en fågelunges är farmor ännu en riktig krutgumma som, slirar fram snabbt i sparsamt använd rullator, som ser ypperligt förvånad ut när vi försiktigt föreslår att "du kan åka i bilen farmor, så går vi andra bort", och som med märklig styrka sliter upp tunga dörrar. Hon har nog lite gudablod i kroppen, något outtömligt.  

Nåväl. Vila i frid farfar.

Någon författare var med i Skavlan någon gång nyligen, och det var så härligt, för han sa det som ingen riktigt vågar säga eftersom man låter så pretentiös när man säger det. Att: jag skriver som bäst när jag är måttligt deprimerad. Jag är hemskt ledsen, men det är så det är. Men så är jag ju också, kvinnan som går ut ensam på nattpromenad på kyrkogården i dimman, och så, i en enda handling, förenar pretto-hipster-emo-kategorierna.

Men å andra sidan: gudars skymning vilken skönhet den var, gårdagens natt. Staden Göteborg plötsligt förvandlad till scener ur Wuthering Hights. När gatubelysningen kom till en ände gick man liksom in i en vägg, nästan så att man ville rygga tillbaks. Men ögonen vänjer sig vid mörker snabbt och man är galet tacksam att man stod på sig. Och då ser man träd som stolt reser sig, som svarta monster, ur marken som knappt syns under dimman. Himlen är klar men man måste söka efter den ovanför dimman, som ligger, som ett täcke några meter ovanför marken. Tystnad råder, med undantag från tungt vattendroppande från träden - grenar tyngda av tät dimma. Sen kommer man till kraftledningar som plötsligt känns mytiska. Man misstar sig och tänker att - jag är nu i en postapokalyptisk värld och jag förväntar mig att jättelika fötter snart skall uppenbara sig i horisonten som inte syns.

Precis så var det. Fast mycket mer.

Dimman lägrar staden i natt igen, verkar det som. Älskade småvatten, stanna hos oss för evigt. 

  "prim", härlett ur primordial, ursprunglig. Work in progress.

Pigg och glad, snabba steg på studsande underlag, men så fastnar jag i ett ögonblicks eftertanke och börjar sörja: inför insikten att tillståndet inte kommer vara, inför insikten att humöret en dag, kanske ganska snart, kommer dala. Den oändliga ändligheten. Villkorslös.

      Mamma ringde och sa att farfar skall begravas snart. Döden är viktig men jag har svårt att ta den stora döden på allvar. Det är den lilla döden som är vidrig, tillståndens död, förmågornas ändlighet, årens försvinnande. De där små dödsfallen är värre, eftersom man har ett ansvar inför dem, tror jag. Eller inte ett ansvar, men en chans till påverkan, inverkan. En chans och en risk: att själv bli ofrivillig mördare, av glädje, av insomning, av naturlighet, av flyt och inspiration, eldig mani. Ja, alltså - det där upphakandet: att fastna inför sig själv som främling, en jag-betraktare som vill vara jaget, i nuet, deltagande, men som inför den väldigt starka viljan att delta blir rädd och mister förmågan att vara med. Lite som när man tittar på stjärnbilden Karlavagnen och väljer att fokusera på endast en utav stjärnorna. Den försvinner då. Tonas bort.

Man måste alltid vara lite ur fokus för att vara i fokus.