Det undersköna, det vackra som kan bli för vackert, skrämmande vackert: kuslig fint. Känsla av att vilja men inte kunna behålla hela världen. Att titta sig blind. Det finns i moln som når upp till bergstopparna, dimma som rör sig snabbt förbi jordens höga höjder, så att jorden binds till himmelen, himmelen till jorden.

Vi häpnar inför detta att himmelen verkar söka vår bekantskap.

Ogripbarhet: det där går inte att behålla, fånga, omvandla, avbilda, föreviga. Så vi bergatas och stirrar med våta ögon, med en känsla av sorg. Kroppen reagerar och det blir tungt över bröstet. Behov växer, av djupa andetag. En frustration i en hänförelse. En längtan att vara del av det vackra utan att bli det vackra, utan att tappa den subjektivitet som gör oss förmögna att se detta - se att detta är skönhet. Himmelen som lägger sig över bergen frestar oss men vi kommer inte längre än till en otillfredsställelse och en skönt plågsam ensamhet, en smärta som är ett privilegium.

Att vilja betrakta och hänföras, att vilja förenas, att samtidigt vara ovillig att förenas. Att vilja bli det sköna men fortsätta att betrakta det sköna som från utanför. Att förbli ett själv men förenad. En stor rävsax som även är kärlekens guldkant och taggiga tand.

Fiskaren lägger ut sina fiskenät, men vissa fiskar slinker igenom och fiskaren är innerst inne glad över det. Att ha är att förlora.

Länge försökte judiska rabbiner förstå hur enhörningen, denna best som är livsfarlig för alla utom för jungfrur och som inte kan fångas utan att dödas, kunde överleva syndafloden. Inte kunde den ha åkt med båten, för då hade den dödat alla andra djur. Inte heller kunde den ha överlevt ensam ute i en storm som en allsmäktig Gud sänt ned för att utrota allt otroget. Slutligen kom en rabbi fram till att den hade nästan-färdats, att den hade varit i men utanför, att den hade blivit nästan-integrerad. Enhörningen hade färdats med endast delar av kroppen på insidan av skeppet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...