Rumsuppfattningen har varit konstigare än tidsuppfattningen det senaste. Det känns som att det rör sig under mig, trots att jag vet att det är jag som rör mig, mot det som är under. Först rörde sig den mjuka madrassen i andetag, sen rörde sig det hårda berget på samma flämtande sätt. Världens puls får mig att känna mig liten. Den är stor och den lever och det är kusligt att känna hur den andas.

Världen dör också samtidigt. Jag såg ganska nyligen Lars von Triers Antichrist och älskade den. Det finns ett märkligt lockande sug i det primordiala, i det hänsynslösa som egentligen inte är hänsynslöst - utan bara ärligt, naivt obrytt, utan vetskap om gott och ont. Chaos reigns, som den på sig själv kannibaliserande räven säger, i en scen. Människan har med sin förnuftighet och med sin tanke på Anden försökt ställa sig ovanför/utanför naturens givna dödsbringande: dess inneboende mordiskhet, blodlusta. Hon har nästan lyckats men är ändå alltid bunden till denna hårt barska natur, till granens stickiga barr, till tistlarna, till slöseriet av frön. Människan har hållit fast vid livet, det vårdande, det snälla, det trygga och det bortomvärldsliga i hopp om att avskärma sig från döden. Döden är allt för oss. Ur döden föds alla våra försök. Ur döden föds en odödlig vilja att inte låta någon eller något dö.

           Naturen, den vilda skogen, har inte alltid varit bedårande och skön, harmonisk och lugnande. När vi levde mitt i den, i en fragil stuga med ett extra tak av trädkronor, så fruktade vi den. Naturen var hemskt. Där fanns vilddjur utanför, och de påminde oss om vilddjuren på insidan. De påminde om vår egen absolut oundvikliga naturlighet: vår dödlighet. Vi kommer alla dö. Vi kommer alla att döda. Vid skogens rand lockar mytiska såväl som fysiska varelser på denna sida av oss. Håll i schack, bygg en mur, låt alla veta att skogen (den inre såväl som den yttre) är farlig och inget att romantisera.

         Först senare, med staden och civilisationen långt bort från vargar och skogsrån, blev naturen det där vackra och ofarliga idyllen. Den blev lugnande eftersom vi antog oss ha tagit avstånd, eftersom vi antog oss vara säkra, säkert avskrämande. Vi antog att vi kunde ta avstånd från vår egen grogrund. Vi antog att vi kunde leva och frodas enbart i kultiverad mark, utan hjälp från tistlar och varg. Men, vi kommer alltid vara ofrånkomligt naturliga, djuriska, makabert och ärligt hänsynslösa när eller om det kommer till kritan.

       Det är om den skräcken Antichrist handlar. Skräcken inför det faktum att människan är fundamentalt kluven mellan natur och kultur. Skräcken inför det faktum att vi ljuger för oss själva när vi säger och tror att det är möjligt, att lämna det materiellas ändlighet bakom oss genom att vistas endast i det blå. Anden har fortfarande en kropp, och det kommer den ha, länge, länge till - antagligen intill vår arts död. Och den döden kommer nog komma just genom vår flykt undan döden, just genom vår fruktan inför naturens ocensurerade och odomesticerade sida: där den inte är skön och ofarlig, utan livsfarlig och blodig, vidrig. Vi vaktar varje liv till varje pris. Naturen kommer någon gång återkräva de liv vi undanhållit döendet.

Jag drömde mig just fram till slutsatsen att verkligheten består av ord och biologi. Jaget i drömmen var naivt och glatt överraskat av realisationen. Och det följde nog med in i vakenheten. Ord och biologi. Det stämmer. Det säger mycket. Det ringar in. Det ringar in åtminstone den mänskliga tillvaron: som ju faktiskt är den enda vi känner till; även om vi inte känner till den absolut. Även om vi bara känner till den något sånär (Kanske känner någon till den helt och på riktigt, verkligheten. Jag kan inte tala för alla människor, men jag talar för alla människor när jag säger att jag inte kan tala för alla människor. Jag talar för alla människor när jag säger att ingen kan tala för alla människor. För vi delar alla samma "äga ej tillträde till den andre").

Soppan kokar över. Vänta lite.

Var var jag? Jag var i köket. Men även någon annanstans. Ord och biologi. Där var jag. Där ringades människan in: hennes kropp som kräver och strävar och styr lömskt, hennes dödliga kropp, hennes otillräckliga kropp, hennes själsligt och fysiskt svaga kropp. Och orden, människans ord. Där det ryms så mycket vagt och vidt, så mycket med många bottnar. Storfamnade figurer. Och sen de elaka... de snikna och de snåla som slår undan så mycket, som utestänger och väljer ett smått och enkelt antal att handskas med. Med ord kan tanken vända sig mot kroppen. Den kan föra kamp och diskussion, den kan hata. Den kan vara aggressiv - den kan bestämma sig för att biologin är en värsta fiende, en snyltare, en tjuv, ett hinder, en boja. Med orden kan tanken försöka bygga slott långt ovanför kroppens topp.

Jag sover och drömmer att marken är instabil dit jag kommer och att det finns en djup storskog långt borta (att längta efter). Att jag följer en kall klar bäck, att jag flyger och att solnedgången är vacker bakom min rygg.

Jag är vaken och tar hand om människor som har åldrats, som försvunnit litegrann, som är lite försvunna. De nästan försvunna, människorna. Kanske kan de en vacker gång komma tillbaka, på något sätt, på ett sätt, på vilket sätt som helst.

      De kommer från olika platser och de minns dem. De minns framför allt platser. De är löst rotade. De sitter löst fast i jorden. De söker jorden. Deras ögon öppnas och skrattar lättat när man påminner dem om den: jorden, den första jorden, den tidiga jorden. Jag har varit där. Jag minns där. Jag saknar där. Homo nostalgis.

Dagen är slut och jag känner sorgsamhet. Rötter och stommar och länkar kan kapas men minnet av dem och av riket de bundit en till finns kvar. Det brinner våldsamt i underjorden och hela rotsystem förkolnas. Men spökrötter finns alltid kvar och ur dem växer homo nostalgis.

Allt ur inget och former av det oformade och kallt i varmt: alltid samtidigt. Nästan inget alls är konsekvent eller enkelt eller rättframt: allt är allt men eget, och allt det egna oegna rör sig på det omöjligas spelplan ständigt och det finns inget naturligt i hur det ena följer på det andra. Jag såg en skata våldta en annan skata idag. Det var dårskrattrerande hemskt, för man vet att hon-skatan kommer vårda och älska våldtäktens barn, och hon kommer offra sitt liv för dem.

        Ur detta märkliga skall en överlevnad ta skepnad. Hur gör man det? (Varför?). Man gör det genom att introducera ytterligare ett undantag. Man gör det genom att bli ett undantag för och i vår inkonsekventa värld. Man gör det genom att till skillnad från allt annat, och mot de oskrivbara lagarna, försöka vara vad man tror det är att vara konsekvent. Kanske kan man då, åtminstone, behålla illusionen av sitt själv (lite längre, lite längre, lite längre). "Lite längre", inte evigt; för sen på slutet (som är i början), kommer marken ändå ärligt öppna sig under himmelen och allt kommer dimpa ned, inunder, hemmastatt i förlust.

Ideal och ideal, sånt man vet, tror och talar om. Sånt man med sakral blick kastar på sig själv och på andra. Sånt man fantiserar om som rimligt och som eftersträvansvärt trots att en liten röst någonstans evigt säger "du luras, det går inte".  Sånt man håller högt och hissar och spikar upp. Sånt man klättrar efter; sånt man tror kan nås, sånt man tror att man redan nått. 

        Fast märker vi någonsin, innan det är för sent, att vi flyger långt bortanför oss själva i allt detta? Den fragila kroppen, dess känslespröt, dess sårbarhet, dess utsatthet och dess utbrott och dess minimikrav: den fragila kroppen drar plötsligt ned oss och allt. Den har satt sig fast på oss och den är igel som inte släpper. När det jordbundna talar blir allt tyst. Det jordbundnas makt sitter i tystnaden, bortom orden, bortom "civiliserade" kompromisser. Det jordbundna vill inte "tala om det" - det finns inget att förstå, det finns ingen djupare nivå: det finns bara en enkel, klar, tydlig realitet och reaktion; det finns bara självklarheter. I bakgrunden dras det högtflygande talet och de högtflygande tankarna i smuts. Kroppen skyddar mot dem och jordar.

Men hey, egentligen är de alla hemligt förälskade och varandras barn: de är alltid, egentligen, i varandra. Bakom lyckta dörrar har ruvar ett ljuvligt incestförhållande. Det ser ut som krig; men i själva verket står den ene upp för den andre och tar vid när den andre tar slut.

Inflation. När saker tappar sitt värde. När man stiger upp en dag och ser att man kan äta hur mycket som helst utan att bli mätt och utan att känna smak. När betydelsen som en gång fanns faller undan undan för undan och inte går att nå eller gräva fram eller restaurera. När man märker att man måste börja ta för givet.

       I en annan, ärligare och mer konsekvent värld skulle man kunna fira i vildhet varje gång solen gick upp, varje gång den gick ner, varje gång man vaknar och ser, att man kan andas. Men det mirakulösa i allt detta, i det att saker finns och återkommer, blir kvar och blir kvar i vad som framstår som en någorlunda trygg stabilitet; det mirakulösa i allt detta skyffas under mattan. Inte bara sakerna hamnar där, utan även människor; individer med ansikten och ögon och röster och egna hemliga enorma-världar. Snart ligger allt under mattan och allt har blivit teleologiskt och utmattat, utsuddat, grynigt grått.

Trots att allt ännu är okänt tror man att allt är känt, och man sluter sig till att det inte finns något kvar att där inne eller där ute: man sluter sig till att saken är helt genomsedd och således förbrukad. Och just då, när man blir oförmögen att inte ta för givet, då försvinner allt. Världen och människorna med världarna drar sig undan. För de tycker inte om att känna sig förbrukade. Hela världen försvinner. Och det är plågsamt, både för den oerkända, avvisade världen, och för de som inte längre är den nära.

Alla har varit med om det: när någon sitter tyst och ser bekymrad ut, och man frågar: Vad är det? Vad tänker du på?, och man får svaret: Ingenting. Det är ingenting.

         Vi vet att det egentligen är något; att det finns ett ting, ett någonting, som stör personen och som rusar runt i personens tankar, men att personen inte vill tala om det. Personen ljuger, det utgår vi ifrån. Och det är sant. Sant men även falskt: personen både ljuger och talar sanning. För i detta så bekanta och genomlevda svar finns nog faktiskt ett avslöjande av någonting ytterligare. Svaret pekar mot en annan nivå av bekymmersamhet - en mer grundläggande nivå, som svävar i luften. För det är väl ändå så, att det är just i  ingenting-et eller i avsaknaden, i den oundflybara relationen till vår tomhet, som vår största bekymmersamhet gror?