Jag såg ett foto som en bekant tagit i Mongoliet: vida slätter, öde, nästanplatt, storröd sol. Ooo. Ta mig dit tänkte jag omedelbart men nu så undrar jag  varför. Hur och varför ser vi att naturen är skön? Hur blev den, och varför är den, så skön att vi får ont i hjärtat när vi ser den, som i en sorgeplåga?

Naturen har inte alltid varit skön, har det föreslagits. Varken dimmorna över sjöar om sommarnätter, molnbeklädda berg, solnedgångar eller solstrimmor genom lövtäcket. Det där otroligt vackra har inte alltid varit vackert. Men det blev vackert, verkar det som, när vi kom bort från det, när vi byggde bon med elektriska element och teveapparater och parkettgolv. Innan dess var skogarna de magiska farliga väsendenas hem; de onämnbara smög fram ur mörkret och man var tvungen att skrämma bort dem för att inte själv skrämmas ihjäl. Det sublimt vackra landskapet fanns inte då.

Att det finns nu, att vi ser en skönhet i hur fullmånenätter får träden att se massiva och stolta ut, bottnar i ett avståndstagande från naturen. Vi saknar. Och därför blir det vackraste av slott ännu vackrare, när det börjar bli ruin; när klätterväxter och mossa tar kraft från väggen, när vinden och vattnet får stenen att smula. För då jävlar får vi äntligen åter igen en glimt av skogen vi lämnade för länge sedan.

Ju vackrare naturen blir, desto längre bort från den har vi kommit.

Men det är också så som de sa i något reportage i P1 för ett tag sedan - att om vi tvingas sitta och titta länge på den där fantastiska utsikten, över berg och allt vad det är, så skulle den snart bli outhärdlig. För den har blivit så otroligt vacker, olidligt vacker, outhärdligt vacker - och samtidigt inser vi att vi inte kan göra något med den. Lidande med seende, ja, det är väl det bitterljuva godis varje människa får smaka. Frustration för fan! Att kunna se det sköna, men i samma seende se att det är där borta, onåbart, obrukbart, ja, onödigt rent utav - det är, det är trollbindande: men vad gör man med det förutom att åtrå i evighet?

Så, avslut med gårdagens solnedgång över staden Göteborg:

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...