Jag har feber i min kropp. Jag tycker om det. För jag har nog även en förnekad martyr i min kropp. Och tack vare de båda lyckades jag igårkväll, verkar det som (för mig), konceptualisera en märklig känsla som jag och min storebror (kanske fler) drabbas av ibland - känsla av absolut ihoptryckande, komprimerande, imploderande när det inte finns något kvar, som kan implodera. Vi vet inte riktigt vad det är, vad det vill säga, eller varför det är: men jag brukar få en bild av ett hopskrynklat och plågat papper, liksom sårigt.

Det är en känsla med ett brett spektrum (jag vet inte ens hur jag vet, att alla dess delar är just delar i en helhet: det är en sådan där sak man bara vet). Tryck, överdrift, hetskt, hett, våldsamt, ilsket. Förvriden tid. Alla saker (som är som levande varelser när jag är i känslan) låter stressade, rusande, raskt skyndande. Akvariepumpen pumpar som för livet och jag hör hur den tänker "snabbare snabbare snabbare", och så gör även regnets droppande, snabba snabba snabba, skynda på nu gossar, skynda eller så dör vi. Och detta samtidigt som jag hör, att alla dessa saker följer samma takt och hastighet som de alltid gör. De skyndar för gäves, antar jag - och det gör vi väl alla.

       Förhandling med kroppen, kan också pågå. Att känna hur man ligger på en tunn tråd, att känna att armen eller benet eller huvudet trycks nedåt, att känna hur tungan i gommen ligger lika löst som vanligt: samtidigt som den trycks ner som i en cylindereffekt. Ibland, men ganska sällan, känns det också som att kroppen byter form. Metamorf.

Det är en ganska otrevlig känsla som man får låta löpa ut. Och den kom nästan till mig igår, när jag febrig tittade på ansiktena jag målade samma kväll. Jag klafsade ihop dem med mina fingrar. Skönt. Men det känns samtidigt som att något otrevligt och ruttet trycker på under deras hud.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...