Jag skäms för att säga det, men jag måste erkänna att för stunden har jag tröttnat på kunskap - inte all kunskap, men viss kunskap, och vissa sätt att inhämta och behandla den. Jag vet inte längre vad där finns att hämta.

I början var törsten oerhörd: man såg med naiva ögon och blev hänförd, helt hänförd, inför ny kunskap, nya idéer, nya infallsvinklar. Man slukade allt och stoltserade sedan med de stora slutsatser man kunnat dra av allt man läst. Där fanns ett hopp, en säkerhet, en kreativitet med grund i en viss naivitet. Fritt och modigt kunde man bygga storslagna pussel. Men sedan blir pusselbitarna fler och man stöter på andra människor, som pusslat innan en själv, och som pusslat bättre.

       Så får man plötsligt syn på sin egen litenhet: av strandens alla sandkorn har man förstått endast tre stycken. Kunskapens giganter reser sig ödmjukt men stolt framför en och man lägger sig på rygg, tystnar, vågar inte, håller sig undan för att inte råka säga något som är fel. Man bevildras inte längre främst av kunskapen i sig - utan lika mycket av de som besitter och kan hantera denna kunskap: de mäktiga pusselbyggarna.

        Kunskapsarbetet fortskrider likväl, och man får sakta kött på benen. Giganterna ler försiktigt mot en, ibland, och man dansar återhållsamt i deras blickfång. Utantillkunskapen har varit ute ur bilden redan sedan mellanstadiet - nu återstår "bildningen", där kunskapen tillsammans med någon slags egen reflektion är tänkt att forma själen: lämna avtryck som förblir även när sakkunskapen faller i glömska. Det är bra, och det fungerar - om man arbetar. Och det gör man, om och om och om igen.

Men nu, för tillfället och sedan en tid tillbaks, har en bortskämd ifrågasättande matthet tagit över nästan helt. Jag vet inte vad det beror på; om det är något personligt psykiskt problem, eller om det är en naturlig reaktion på många år inför litteraturen. Jag vet i vilket fall att: En bok kan slukas. Innehållet kan ge upphov till reflektion. Tillfällig lycka över aha-upplevelser kan uppstå. En stund eller två kan ens oväntade reflektioner ge en härlig ego-frihet. Reflektionen kan stärka jaget lång tid efter att bokens exakta innehåll glömts bort. Jag vet det. Jag kan processen utantill. Och jag är trött på den. Jag skäms för att säga det, men jag är trött på den.

       Vem är människan som bildas i bildningen? Är hon lycklig? Är hon fri? Kan man bli en slav under kunskapen? Är det den farhågan eller känslan jag reagerar mot, i min tillfälliga matthet?

Jag tror man måste leta sig tillbaks till den första viljan, ställa om rodret i en ärlig riktning och fortsätta med sunda ögon.