I natt vaknade jag, och  hölls paralyserad (i några sekunder), då det drog kalla vindar genom rummet. Jag hade glömt stänga fönstren, så det hade blivit korsdrag mellan det stora och det lilla rummet.

       Fast jag hade ju inte glömt, och det var ju inte så. Jag tycker ofta att det är så: att saker är när de inte är.

Det är inte bara mellan det stora och det lilla rummet, mellan dröm och vakenhet, som frisk luft kryper och presenterar en ny början, mellan det som varit och det som inte är (än). Vi är också i luften mellan vinter och sommar. Det kommer en känsla som sätter sig i hjärtat, på mig, på gott och ont. Man noterar att världen är på väg att bli ny nu, igen. (Den blir ju det så ofta). Fast än så länge är det bara på gränsen, så allting kan komma tillbaks en stund, nu mellan kapitel 1 och 2. Några flodvågor. Våren är mer sorg än hösten, för den säger, "ta dig nu en sista titt på allt, för nu börjar vi på nytt" medan hösten säger "här är allt, ha det kvar så länge du vill, för vi skall snart sova en lång stund".

Det är därför jag kan sitta på vagnen och märka att jag gråter.