Våren som kommer ur luften. Oj. Är jag en 1700-talssentimentalitetmänniska som svimmar snyggt och vid passande tillfällen och kvider av smärta på grund av ärtan under madrassen? Mycket tyder på det. Jag hade en inspiration, plötsligt kom den över mig, och den var redan från början uppblandad med massa saker som jag inte vet vad de är. Så märker man att det glada och kreativa är halvt om halvt nedstämt och gråtande, och jag går in djupare i det, klänger i det. Långsamma tunga steg genom apati.

          Och sen kommer den skrattande befrielsen, på den där tomma ensamma gatan, där jag inte pratat med varelser av samma art som jag på fyra dagar. När man inser att allt är sjukt - eller snarare: att det är sjukt att vi inte inser att allt, hela den där existensen, är sjuk. Vilka är människorna jag möter? Jag vill fråga dem saker. Är ni nöjda? Vad tänker ni på? Vad bär ni på? Vart är ni på väg? Är ni fria? Känner ni frihet? Känner ni?

         Apatin kan inte vara för evigt. Den varar faktiskt inte länge alls, för den övergår nästan samtidigt som den blir "hel" eller "komplett" i en dårskap som är sprudlande och positivt kritisk, nedbrytande och skrattande nihilistisk. En dårskap som i sin essens är obundenhet. Det är då man märker att man går och sjunger utan att bry sig om att folk hör. Det är då man svarar ärligt på främlingars frågor. Det är då man kommenterar andras tal och frågar gubben som renoverar trappen "går det bra?". Det är då man känner att - om jag någon gång är i stånd att förstöra verkligheten, så är det nu.