En ofantligt nedtryckt dagsstämning.

Och vändningen som kom, när jag mötte bror och när han talade om det heliga: om sekulära upplevelser av något obegripligt, sublimt, transcenderande, omöjligt. Om hur vi idag förundras av populärkulturella berättelser, filmer och scener som på nytt, om igen, upprepar människans plåga och lycka: sökandet. Stålmannen som en kristus, vördnaden inför något absolut annorlunda i Närkontakt av tredje graden. Som i en ritual ser vi samma filmer om och om igen. De lockar oss för att de bekräftar något i oss; en underliggande och kanske dold vilja till något bortom. 

        Natural born killers har varit en sådan film, för mig. Det heliga är väl kanske inte uppenbart som tema, just där. Men berättelsen kretsar, faktiskt, kring en nästan gnostisk, eller kanske kaosgnostisk, idé om frihet och befrielse  - om obundenhet, om att leva i en värld utan att begränsas av den.  Att företa sig en rörelse bortom slavmoralen, så att säga: bortom samvetet och skammen och skulden. Vi har mycket av det, både jag och bror - och roten ligger väl förmodligen i vår kristna uppväxt. På grund av den och vad vi ärvt lockar berättelsen om de som bryter upp mot alla, mot alla odds. 

          Att bryta upp. Det obehagliga gör entré, när man i jakten och i arbetet istället råkar bryta upp med sig själv: när man skapar ett brott mellan sig själv och sig själv, när man inte kan sluta se nuet som i en spegelbild, ur led eller ur sync, utanför men på plats. En påträngande självreflexivitet - en självmedvetenhet som i grunden är god, öppnande och produktiv, men som likväl (på grund av verklighetens själva struktur av möjligt/omöjligt) kan bli fängelse. Tanken, tänkandet, behöver inte mer än en viss nyckel eller tillgång, och man kan bli fastlåst. Kan bli, eftersom samma nyckel som leder inåt/nedåt leder också utåt/uppåt. Det är ju kluvet, allt, alltid. Bli absolut närvarande, eller bli absolut utestängd från närvaron. Faller du ner i ormgropen blir det inte roligt.

       Men där hjälper talet, ibland. För talet är, likt skrattet och gråten, en handling som för de inre rörelserna, faktumen och trycken till en utsida: genom en vägg eller ett lager och  vidare bort från en själv, bort från det själv som då äntligen kan lämnas i fred. Lämnas i fred för att sedan, kanske, råka använda nyckeln i rätt lås.