En ofantligt nedtryckt dagsstämning.

Och vändningen som kom, när jag mötte bror och när han talade om det heliga: om sekulära upplevelser av något obegripligt, sublimt, transcenderande, omöjligt. Om hur vi idag förundras av populärkulturella berättelser, filmer och scener som på nytt, om igen, upprepar människans plåga och lycka: sökandet. Stålmannen som en kristus, vördnaden inför något absolut annorlunda i Närkontakt av tredje graden. Som i en ritual ser vi samma filmer om och om igen. De lockar oss för att de bekräftar något i oss; en underliggande och kanske dold vilja till något bortom. 

        Natural born killers har varit en sådan film, för mig. Det heliga är väl kanske inte uppenbart som tema, just där. Men berättelsen kretsar, faktiskt, kring en nästan gnostisk, eller kanske kaosgnostisk, idé om frihet och befrielse  - om obundenhet, om att leva i en värld utan att begränsas av den.  Att företa sig en rörelse bortom slavmoralen, så att säga: bortom samvetet och skammen och skulden. Vi har mycket av det, både jag och bror - och roten ligger väl förmodligen i vår kristna uppväxt. På grund av den och vad vi ärvt lockar berättelsen om de som bryter upp mot alla, mot alla odds. 

          Att bryta upp. Det obehagliga gör entré, när man i jakten och i arbetet istället råkar bryta upp med sig själv: när man skapar ett brott mellan sig själv och sig själv, när man inte kan sluta se nuet som i en spegelbild, ur led eller ur sync, utanför men på plats. En påträngande självreflexivitet - en självmedvetenhet som i grunden är god, öppnande och produktiv, men som likväl (på grund av verklighetens själva struktur av möjligt/omöjligt) kan bli fängelse. Tanken, tänkandet, behöver inte mer än en viss nyckel eller tillgång, och man kan bli fastlåst. Kan bli, eftersom samma nyckel som leder inåt/nedåt leder också utåt/uppåt. Det är ju kluvet, allt, alltid. Bli absolut närvarande, eller bli absolut utestängd från närvaron. Faller du ner i ormgropen blir det inte roligt.

       Men där hjälper talet, ibland. För talet är, likt skrattet och gråten, en handling som för de inre rörelserna, faktumen och trycken till en utsida: genom en vägg eller ett lager och  vidare bort från en själv, bort från det själv som då äntligen kan lämnas i fred. Lämnas i fred för att sedan, kanske, råka använda nyckeln i rätt lås.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...