Jag sov och sömnen var tung som bly: absolut tjock, inkapslande. En känsla av att vara någon helt annanstans, en känsla av att vid uppvaknandet komma till en helt ny värld, stigen ur en natt som man inte vet någonting om, en natt som man legat i under många timmar, men som man ändå inte vet någonting om.  Nätterna vi kallar drömlösa är givetvis egentligen fulla, sprudlande, absolut livaktiga, tätbefolkade: där händer allt som kan och inte kan hända.

        Ett gränslöst händelsespektrum.

Ett händelsespektrum med händelser som händer, och som inte blir ointräffade, ogjorda, ohända, bara för att vi inte minns.  Även om vi inte minns vart så vet vi att vi har varit på utflykt, att vi rest. Även om vi inte minns vem så vet vi att vi träffat någon, en okänd man eller kvinna som i drömmen kan ha varit en gammal bekant. Även om vi inte minns varför så vet vi att vi bråkat eller älskat eller blivit sams, att vi sett saker som inte kan ses, att vi hört saker som inte kan höras men som ändå låter. Även om vi inte minns hur så vet vi att vi förstått saker som inte kan förstås, att vi fört och hört omöjliga resonemang, att vi överlevt fall som inte kan överlevas.

        Vi minns inte men vi vet, vi vet att vi varit på den där okända marken och att saker hänt. Ändå blir vi inte rädda. Ända tar vi det med ro. Vi tar det med ro att flera timmar i våra liv är blockerade, glömda, kastade, omöjliga att restaurera eller rekonstruera. Vi vet att vi lider av absolut amnesi, att vi varit på okänd mark i en annan värld och återvänt men inte minns något , att vi inte minns något överhuvudtaget från  timmarna innan klivet över vakenhetströskeln. Ändå blir vi inte rädda. Vi blir inte rädda. Jag förstår inte varför vi inte blir rädda.

Sover för lite, drömmer att jag sover, vaknar till grå värld. Regn och trasiga tygskor. Allt är smutsigt och halt, lite djävulusiskt sådär, som en orm, fast utan mystik och gåtfullhet och övervärldslighet.

Jag missar nästan spårvagnen och leker av misstag traditionalist, eller åtminstone vulgärromantiker, under gruppdiskussionen.

Hunden är till en början lycklig över att snön nu är mjuk och mild igen. Men fram emot promenadslutet har han förvandlats till en blöt blasékatt som  tappat allt hopp och är på väg att falla in i en vansinnigs dåraktiga skratt över lidandets absurditet. Han vill gå i alla vattenpölar han ser. Ju smutsigare desto bättre. För det spelar ändå ingen roll. Jag drabbas av samma känsla.

         Vi går långsamt och jag skrattar åt någonting jag inte kan sätta fingret på.  Kanske bubblar skrattet upp ur en känsla av frihet i det oundflyeliga lidandet, om man nu kan kalla något så futtigt som blöta fötter på hala gator för lidande.

Lidande. Jag funderar på om Satan var vår första kritiker. Anklagaren, ni vet. Egentligen var det väl ett systemtest, eller en ontoteologidekonstruktion (?), som skapelsen utsattes för genom och i Jobs lidande. Kanske brast även Job ut i skratt till sist. Kanske fann även Job en märklig frihet i lidandet. Kanske såg även Job absurditeten i alla de döda djuren och fruarna och barnen, kanske var det hans dåraktiga skrattande som fick honom att utstå.

          Kanske var han bara en naivt godtrogen dogmatiker och romantiker då han inte hörde  systemets ljudliga knakade.

Undrar om "oinspiration" är ett ord lika mycket som "inspiration" är det. Konstaterar att jag i vilket jävla fall som helst är oinspirerad.

       Känner det som att mina tankar är tröga, alla tankar utom tanken på att mina tankar är tröga. Ogillar och försöker rygga undan från det där upphakandet som tanken drabbas av ibland, när man mer än något annat vill få den att flyta, glida, mullra fram. Tänker att tanken är det lättaste vi känner till men att den ändå kan tjockna, fastna, klänga, krångla. Tänker att även om den inte är gjord av trä eller metall eller kött eller sten så kan den rispas, få rispor.

Åminner mig gårdagen då Bror satt i min soffa och läste tidningen och utbrast att "detta är konstigt, att ingen skriver om detta". Han pekade på en bild från Egypten, från revolutionen som pågår där och lite varstans i "arabvärlden", som det visst kallas. Kvinnornas frånvaro i bilden var vad han reagerade på. "Varför skriver ingen om det här?".

       Det är väl ett omyndigförklarande, tänkte jag. Självkritik har vi gott om, vi i väst, vi västerlänningar, vi som är (vi) eftersom vi inte är de. Vi ältar och för en aldrig sinande gnatande och anklagande dialog med oss själva, om vad vi gjort dem, de där andra, om var vi brister, om vår ondska, om vår otillräcklighet, om alla våra felsteg. Vi föder och göder denna självkritik eftersom den som kritiseras även myndigförklaras, eftersom självkritik tyst förklarar och bevisar och gör tydligt att "vi kan ta det, vi kan ta de hårda orden, för vi är människor, och människor kan resonera, de kan ta kritik, de kan ta kritik och göra något åt det som brister och knakar, de kan förändras".

       "Varför skriver ingen om det här?". För att ett sådant skrivande hade myndigförklarat dem, de andra, muslimerna och araberna och de mystiska orientalerna. Så kan vi ju inte ha det. Istället accepterar vi utan klagovisor. Accepterar och klappar de stackrarna på huvudet. Så att de kan förbli de vackra men lite farligt vilda naturobjekt de alltid varit för oss. Som om de inte kunde rå för det, som om de inte kunde rå för sina kvinnors frånvaro, som om de inte kunde ta kritik, som om de inte kunde resonera, som om de inte kunde förändras, som om de inte vore människor.

      Så, vi varken anklagar eller klagar, vi för ingen kritisk dialog, ingen diskussion. Istället pekar vi försiktigt och säger "oj,  titta vilket vackert naturfenomen, vilket udda djur, vilka rytmiska rörelser, vilken eldighet. Det biter och brister och knakar ibland: men vilka är vi att kritisera? Naturen kan man ju inte kritisera. Det tjänar ingenting till, för naturen är natur, den tar inte kritik, kritik biter inte, inte på naturen, inte på träd och stenar och lamm och vargar. Vargar biter, de blir inte bitna, inte av kritik, kritik biter inte på dem. Varken på vargar eller på de där underliga oritentalerna. Kasta istället kritiken mot landet där solen går ner, för det är där människorna bor, och på dem biter kritiken, i deras riken gör kritiken nytta".

(P.S. Jag är medveten om att kvinnor faktiskt deltar i demonstrationerna,  även om det inte är i lika stor usträckning som männen, så se gärna texten ovan som ett tankeexempel).

Lyckligt sovande väcks jag av små illvilliga satar; äckliga, onda, cyniska, sadistiska varelser. Ofta går de under det missvisande namnet "vägarbetare". Missförstå mig rätt: det är helt okej med mig att ni bryter upp asfalt med en ljudligt skrapande grävmaskinsklo: men varför i helvete måste ni göra det kl. 8 på morgonen? En timme senare går ni ju för i helvete ändå på rast i en timme: varför fan kunde ni inte börjat senare istället? Och vad i helvete är det egentligen ni gör? Restaurerar en gammal jävla parkering i ingenstans? Ingen bryr sig om den där förbannade parkeringen utom ni, och jag - som föredrar då den är tyst.

Skrattar vilt åt synen av en man som tappar en bit kött i gruset och sedan plockar upp det igen, för att äta det. Tänker sedan att han kanske är friare än vi andra. Vi andra som känner genans och obehag av blotta tanken på att bli sedda när vi gått vilse, när vi känner på en dörr i en återvändsgränd och inser att den är låst, när vi tvingas vända om och möta ögonen som sett oss gå mot den där låsta öppningen, när vi ler besvärat mot den oönskade publiken och tänker att "nu gjorde jag bort mig". Jo, det finns nog en frihet och trygghet och säkerhet i människan som i andras åsyn förmår böja sig ner för att plocka upp sitt smutsiga kött. För oss andra är köttet nog snarast ett väl förseglat rum. Och det blir aldrig riktigt smutsigt, för vi tvättar det noga varje morgon och kväll, gnider det mellan händerna tills det glänser. Tappar vi det är vi förlorade, för vi kan inte stå ut med tanken på att plocka upp det från marken.

Tidig morgon och jag går hem över tom gata med is. Hem. Hemåt. Mitt hem.  Det var nog inte förrän  där och då som jag på riktigt förstod  att jag har ett hem, på riktigt kände att jag hade ett hem, på riktigt blev berörd av insikten att jag har ett hem. Att jag har mina egna kvadratmetrar, mina egna väggar, mitt egna tak och golv. Att jag har ett hem som inte bara är ett hem, utan ett hemma, en hemmastaddhet. Hemmet är nog mest en känsla.

Somnade berusad, inte av kärlek eller fascination eller något annat fint, utan av gammal hederlig alkohol. Drömde att jag sprang hem uppför trappor om natten och väckte hunden när jag tände lyset. Det är inte ens min hund, men han har fått inträde till min drömvärld. Att utöka revir. Han har många stora vidder av lätt och trögtjockt tankestoff att erövra, alla drömmares världar ligger öppna för honom, om han kan forcera eller lura undan drömportvakterna. Kanske är också jag i hans drömvärldar om nätterna. Kanske är vi kära.

Kanske är jag fortfarande berusad. Men den här gången är det nog i så fall berusning i något fint. I en hemmastaddhet, kanske.

Hunden hälsar så ivrigt våldsamt att han börjar hosta. När jag säger katt tittar han upp mot himmelen och jag undrar om han vet något som jag inte vet. Vi börjar gå och jag tittar på de jag möter, tittar om de tittar på mig. Deras ansikten är ömtåliga och vissa gömmer sig i marken för att råda bot på sin nakenhet.  Innan de knappt ens hunnit bli sedda gömmer de sig i marken. Alla pratar om att de vill bli sedda men sen gömmer de sig i marken. Gömmer sig i marken. Egentligen vill de kanske se utan att bli sedda, gömda bakom slöja; där är de starkare än mig, eller i alla fall starkare än vad de annars hade varit. Jag undrar om alla är rädda för det där, att visa sig. En del tittar på mig men med stenögon. Inte argt eller hotfullt eller irriterat. Bara likgiltigt och sömnigt utan drömmar. Då blir jag lite rädd.  Vissa tittar på mig när jag tittar på dem, men bara en kort stund. Sen orkar de inte mer och klär sig i marken, täcker de mest privata dragen. Då undrar jag om jag, som tittat och tvingat dem att vika undan, har begått ett brott eller ett stordåd, om det nu är någon skillnad.

Jag sover och drömmer att det är skymning. Varför skymmer det i mina drömmar nu för tiden? Jag vaknar när drömmen låter en drömklocka ringa. En klocka utan batterier. Det räckte med en signal. Jag minns en bild av en hall. Jag vet inte varför.

De ber oss tänka förnuftigt. De säger att den enklaste förklaringen är den riktiga, oftast. De säger att drömmar är overkliga.

Overkliga. Eller öververkliga? De förbereder föreställningar för oss, de har berättelser skrivna på förhand. Vid ett bord i ett kontor i ett hus på landet någonstans i vår underjord sitter en drömförfattare som drar oss med ut på hav, genom skymning. Oftast är han skäggig och rakad på samma gång.

Genom och tack vare denna skäggigt oskäggiga  farbroders penna möter vi drömmens karaktärer, och förvånas: vem är den här mannen, vem är den här kvinnan, vem är den här gnagaren, vad gömmer hen bakom ryggen, kommer hen att döda mig, kommer hen att krama mig, kommer hen att flyga bort? Ett av de största mysterier eller mirakler: att kunna förvånas av det man själv tycks ha skapat. Att gå runt i skymning och någonstans, någon gång, stöpa en björn eller ett barn, att bestämma att barnet skall bita och björnen skall krama, och att ändå inte veta detta.  När man går där i sitt berättelselandskap vet man inte, man vet inte trots att det borde vara omöjligt att inte veta. Det är en ovetskap som byggs  på största möjliga  förmåga till glömska.

Någonstans i en gömd verklighet i oss själva sker allt detta. I ett hav under sinnet och skinnet föder vi björnar som kramar och barn som bits, utan att vi vet om det, utan att vi känner dessa våras egna barn. Bettet och kramen förvånar, de har bestämts på förhand, men de kan inte förutses.

Med vänner kan man dela alla hemligheter utom denna oändliga hemlighet om havet som stöper björnar och barn under sinne och skinn. Denna vår hemlighet är hemlig även för oss, även för drömmaren, även för dig och mig som förvånas när våra egna björnar kramar och våra egna barn biter.

Jag gillar att jag inte förstår detta.