Jag sover och drömmer att det är skymning. Varför skymmer det i mina drömmar nu för tiden? Jag vaknar när drömmen låter en drömklocka ringa. En klocka utan batterier. Det räckte med en signal. Jag minns en bild av en hall. Jag vet inte varför.

De ber oss tänka förnuftigt. De säger att den enklaste förklaringen är den riktiga, oftast. De säger att drömmar är overkliga.

Overkliga. Eller öververkliga? De förbereder föreställningar för oss, de har berättelser skrivna på förhand. Vid ett bord i ett kontor i ett hus på landet någonstans i vår underjord sitter en drömförfattare som drar oss med ut på hav, genom skymning. Oftast är han skäggig och rakad på samma gång.

Genom och tack vare denna skäggigt oskäggiga  farbroders penna möter vi drömmens karaktärer, och förvånas: vem är den här mannen, vem är den här kvinnan, vem är den här gnagaren, vad gömmer hen bakom ryggen, kommer hen att döda mig, kommer hen att krama mig, kommer hen att flyga bort? Ett av de största mysterier eller mirakler: att kunna förvånas av det man själv tycks ha skapat. Att gå runt i skymning och någonstans, någon gång, stöpa en björn eller ett barn, att bestämma att barnet skall bita och björnen skall krama, och att ändå inte veta detta.  När man går där i sitt berättelselandskap vet man inte, man vet inte trots att det borde vara omöjligt att inte veta. Det är en ovetskap som byggs  på största möjliga  förmåga till glömska.

Någonstans i en gömd verklighet i oss själva sker allt detta. I ett hav under sinnet och skinnet föder vi björnar som kramar och barn som bits, utan att vi vet om det, utan att vi känner dessa våras egna barn. Bettet och kramen förvånar, de har bestämts på förhand, men de kan inte förutses.

Med vänner kan man dela alla hemligheter utom denna oändliga hemlighet om havet som stöper björnar och barn under sinne och skinn. Denna vår hemlighet är hemlig även för oss, även för drömmaren, även för dig och mig som förvånas när våra egna björnar kramar och våra egna barn biter.

Jag gillar att jag inte förstår detta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...