Tidig morgon och jag går hem över tom gata med is. Hem. Hemåt. Mitt hem.  Det var nog inte förrän  där och då som jag på riktigt förstod  att jag har ett hem, på riktigt kände att jag hade ett hem, på riktigt blev berörd av insikten att jag har ett hem. Att jag har mina egna kvadratmetrar, mina egna väggar, mitt egna tak och golv. Att jag har ett hem som inte bara är ett hem, utan ett hemma, en hemmastaddhet. Hemmet är nog mest en känsla.

Somnade berusad, inte av kärlek eller fascination eller något annat fint, utan av gammal hederlig alkohol. Drömde att jag sprang hem uppför trappor om natten och väckte hunden när jag tände lyset. Det är inte ens min hund, men han har fått inträde till min drömvärld. Att utöka revir. Han har många stora vidder av lätt och trögtjockt tankestoff att erövra, alla drömmares världar ligger öppna för honom, om han kan forcera eller lura undan drömportvakterna. Kanske är också jag i hans drömvärldar om nätterna. Kanske är vi kära.

Kanske är jag fortfarande berusad. Men den här gången är det nog i så fall berusning i något fint. I en hemmastaddhet, kanske.