Hunden hälsar så ivrigt våldsamt att han börjar hosta. När jag säger katt tittar han upp mot himmelen och jag undrar om han vet något som jag inte vet. Vi börjar gå och jag tittar på de jag möter, tittar om de tittar på mig. Deras ansikten är ömtåliga och vissa gömmer sig i marken för att råda bot på sin nakenhet.  Innan de knappt ens hunnit bli sedda gömmer de sig i marken. Alla pratar om att de vill bli sedda men sen gömmer de sig i marken. Gömmer sig i marken. Egentligen vill de kanske se utan att bli sedda, gömda bakom slöja; där är de starkare än mig, eller i alla fall starkare än vad de annars hade varit. Jag undrar om alla är rädda för det där, att visa sig. En del tittar på mig men med stenögon. Inte argt eller hotfullt eller irriterat. Bara likgiltigt och sömnigt utan drömmar. Då blir jag lite rädd.  Vissa tittar på mig när jag tittar på dem, men bara en kort stund. Sen orkar de inte mer och klär sig i marken, täcker de mest privata dragen. Då undrar jag om jag, som tittat och tvingat dem att vika undan, har begått ett brott eller ett stordåd, om det nu är någon skillnad.

Jag sover och drömmer att det är skymning. Varför skymmer det i mina drömmar nu för tiden? Jag vaknar när drömmen låter en drömklocka ringa. En klocka utan batterier. Det räckte med en signal. Jag minns en bild av en hall. Jag vet inte varför.

De ber oss tänka förnuftigt. De säger att den enklaste förklaringen är den riktiga, oftast. De säger att drömmar är overkliga.

Overkliga. Eller öververkliga? De förbereder föreställningar för oss, de har berättelser skrivna på förhand. Vid ett bord i ett kontor i ett hus på landet någonstans i vår underjord sitter en drömförfattare som drar oss med ut på hav, genom skymning. Oftast är han skäggig och rakad på samma gång.

Genom och tack vare denna skäggigt oskäggiga  farbroders penna möter vi drömmens karaktärer, och förvånas: vem är den här mannen, vem är den här kvinnan, vem är den här gnagaren, vad gömmer hen bakom ryggen, kommer hen att döda mig, kommer hen att krama mig, kommer hen att flyga bort? Ett av de största mysterier eller mirakler: att kunna förvånas av det man själv tycks ha skapat. Att gå runt i skymning och någonstans, någon gång, stöpa en björn eller ett barn, att bestämma att barnet skall bita och björnen skall krama, och att ändå inte veta detta.  När man går där i sitt berättelselandskap vet man inte, man vet inte trots att det borde vara omöjligt att inte veta. Det är en ovetskap som byggs  på största möjliga  förmåga till glömska.

Någonstans i en gömd verklighet i oss själva sker allt detta. I ett hav under sinnet och skinnet föder vi björnar som kramar och barn som bits, utan att vi vet om det, utan att vi känner dessa våras egna barn. Bettet och kramen förvånar, de har bestämts på förhand, men de kan inte förutses.

Med vänner kan man dela alla hemligheter utom denna oändliga hemlighet om havet som stöper björnar och barn under sinne och skinn. Denna vår hemlighet är hemlig även för oss, även för drömmaren, även för dig och mig som förvånas när våra egna björnar kramar och våra egna barn biter.

Jag gillar att jag inte förstår detta.