Skrattar vilt åt synen av en man som tappar en bit kött i gruset och sedan plockar upp det igen, för att äta det. Tänker sedan att han kanske är friare än vi andra. Vi andra som känner genans och obehag av blotta tanken på att bli sedda när vi gått vilse, när vi känner på en dörr i en återvändsgränd och inser att den är låst, när vi tvingas vända om och möta ögonen som sett oss gå mot den där låsta öppningen, när vi ler besvärat mot den oönskade publiken och tänker att "nu gjorde jag bort mig". Jo, det finns nog en frihet och trygghet och säkerhet i människan som i andras åsyn förmår böja sig ner för att plocka upp sitt smutsiga kött. För oss andra är köttet nog snarast ett väl förseglat rum. Och det blir aldrig riktigt smutsigt, för vi tvättar det noga varje morgon och kväll, gnider det mellan händerna tills det glänser. Tappar vi det är vi förlorade, för vi kan inte stå ut med tanken på att plocka upp det från marken.