Ju närmre målet man kommer desto mer fruktar man att man skall missa det. Blir man tillräckligt rädd blir man övertygad, övertygad om att den fruktade katastrofen är stundande, på riktigt stundande. Skräms man till övertygelse förvandlas det en gång vaga, fiktionella hotet till en självklarhet, en realitet, ett måste.  Katastrofen som en gång var en skör möjlighet blir ett oundvikligt skalv. Man skakar och vet att skalvet som verkar fristående och avskuret kommit inifrån, att man odlat det av misstag.

        Finns det  så några självuppfyllande profetior utöver de som raserar?

Jag såg en räv idag.

Kunde inte somna. Slumrade till ett par gånger "tidigt" under natten (mellan kl 2-4). Minns från då drömmar om kändiskockar som förför medtävlande kvinnofolk  i en hoppa-ner-för-stup-tävling i ett mörkt Danderyd. Efter att tidningen klampat ned på hallgolvet var sömnen utestängd för många timmar framåt. Oförmåga-att-ta-in-sömnen-ångesten är inte min bästa vän.  Hen gör inte saker bättre. Jag hatar henom.

Svårmodligt av mig, att inte kunna sova, eller hur? Djupt och mystiskt och fängslande? En galenskap som gränsar till gnosis? Eller en gnosis gone bad? Visst pekar väl sömnproblem och allmänt psykiskt dåligtmående på att den lidande bär på någon slags svårhanterlig intellektuell skatt? Visst är jag underligt, dunkelt fängslande när jag står och röker i fönstret klockan 5 på natten, tittar ut över de sovande? Visst är jag något utöver det vanliga, då jag är vaken, och de andra sover?

Trams. Den sömnlösa natten är allt annat än romantisk och intellektuellt eggande. Där finns inget att hämta. Ingen visdom, ingen gömd galenskapens gnosis. Jag darrar lite och är svag och dimmig nu: vilken är insikten som kan komma ur detta? Vilken är den osedda möjligheten som ligger framför mig?

Någon romantik ser jag inte. Ändå finns det något i det svåra, det smärtsamma, det sjuka, det konfliktfyllda, det paradoxala, det sorgliga, det tragiska  som fångar oss. Nyckeln till historien finns där någonstans: historien såsom född av det jobbiga, det svåra, det konfliktfyllda, det paradoxala. Alla dessa krumbukter bortanför planen för med sig fortskridande och förändringar, tillväxt och missväxt, utveckling och inveckling. Det är att röra om i en gryta som annars snart täcks av ett äckligt skinn av torkad sås.

           Någonstans i det där mörkret verkar det finnas korn av evighet som vi gör allt för att spara, en droppe av ett okänd hav som vi inte kan låta bli att spara. Spara, omvandla, förädla, utvinna något ur. Jag tror det var Borges som skrev att vi inte behöver skriva om det goda och lyckliga, om lyckan, eftersom den är ett mål i sig. Allt det där andra däremot måste vi skriva om för att göra vackert och fruktsamt.

Jag svamlar och blir äcklad av mig själv igen. Har jag något att säga? Jag undrar. Galenskapen, svårmodet, den sorgligt sargade människan: hur nära befinner hen sig kunskapen, eller visdomen? Jag tänker på den uråldriga berättelsen om kunskapens träd på gott och ont. Sagan och bilden och scenen är fortfarande bara ett stenkast bort här, tänker jag.

        Dåren har ätit av frukten, på ont. Hen har erhållit en nyckel, men nyckeln har öppnat en otrevlig dörr, en dörr mot en plågsam värld.  Dåren tänker dubbelt upp, hen tänker bortom, hen tänker ett steg extra, hen ifrågasätter och plockar isär. Precis som den vise. Men fruktköttet ruttnar i dåren och visdomen blir ovis.  Frukten öppnar inte dörren utåt, inte för dåren. Istället öppnas dörren inåt, och där blir dåren fängslad av och i sig själv, i ett evigt reflekterande, i ett evigt ifrågasättande. Dåren är en metafysiker lika mycket som den vise, men dårens metafysik konverteras, vänds inåt, gör dåren till en ekokammare som aldrig slutar lyssna på sina egna ljud. Istället för att öppna världen för nya möjligheter, så stänger ifrågasättandet världen för dåren.

         Någon sa att nyckeln till lyckan ligger i att kunna gå upp i något annat, något utanför en själv. Det ligger nog något i det.

Nu har jag varit pretentiös nog för ett tag. Och jag är fortfarande väldigt chockad över att Syrien inte ligger i Afrika.