Direktlänk till inlägg 27 januari 2011
Ju närmre målet man kommer desto mer fruktar man att man skall missa det. Blir man tillräckligt rädd blir man övertygad, övertygad om att den fruktade katastrofen är stundande, på riktigt stundande. Skräms man till övertygelse förvandlas det en gång vaga, fiktionella hotet till en självklarhet, en realitet, ett måste. Katastrofen som en gång var en skör möjlighet blir ett oundvikligt skalv. Man skakar och vet att skalvet som verkar fristående och avskuret kommit inifrån, att man odlat det av misstag.
Finns det så några självuppfyllande profetior utöver de som raserar?
Jag såg en räv idag.
Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...
Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...
Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...
Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |||
31 | |||||||||
|