Undrar om "oinspiration" är ett ord lika mycket som "inspiration" är det. Konstaterar att jag i vilket jävla fall som helst är oinspirerad.

       Känner det som att mina tankar är tröga, alla tankar utom tanken på att mina tankar är tröga. Ogillar och försöker rygga undan från det där upphakandet som tanken drabbas av ibland, när man mer än något annat vill få den att flyta, glida, mullra fram. Tänker att tanken är det lättaste vi känner till men att den ändå kan tjockna, fastna, klänga, krångla. Tänker att även om den inte är gjord av trä eller metall eller kött eller sten så kan den rispas, få rispor.

Åminner mig gårdagen då Bror satt i min soffa och läste tidningen och utbrast att "detta är konstigt, att ingen skriver om detta". Han pekade på en bild från Egypten, från revolutionen som pågår där och lite varstans i "arabvärlden", som det visst kallas. Kvinnornas frånvaro i bilden var vad han reagerade på. "Varför skriver ingen om det här?".

       Det är väl ett omyndigförklarande, tänkte jag. Självkritik har vi gott om, vi i väst, vi västerlänningar, vi som är (vi) eftersom vi inte är de. Vi ältar och för en aldrig sinande gnatande och anklagande dialog med oss själva, om vad vi gjort dem, de där andra, om var vi brister, om vår ondska, om vår otillräcklighet, om alla våra felsteg. Vi föder och göder denna självkritik eftersom den som kritiseras även myndigförklaras, eftersom självkritik tyst förklarar och bevisar och gör tydligt att "vi kan ta det, vi kan ta de hårda orden, för vi är människor, och människor kan resonera, de kan ta kritik, de kan ta kritik och göra något åt det som brister och knakar, de kan förändras".

       "Varför skriver ingen om det här?". För att ett sådant skrivande hade myndigförklarat dem, de andra, muslimerna och araberna och de mystiska orientalerna. Så kan vi ju inte ha det. Istället accepterar vi utan klagovisor. Accepterar och klappar de stackrarna på huvudet. Så att de kan förbli de vackra men lite farligt vilda naturobjekt de alltid varit för oss. Som om de inte kunde rå för det, som om de inte kunde rå för sina kvinnors frånvaro, som om de inte kunde ta kritik, som om de inte kunde resonera, som om de inte kunde förändras, som om de inte vore människor.

      Så, vi varken anklagar eller klagar, vi för ingen kritisk dialog, ingen diskussion. Istället pekar vi försiktigt och säger "oj,  titta vilket vackert naturfenomen, vilket udda djur, vilka rytmiska rörelser, vilken eldighet. Det biter och brister och knakar ibland: men vilka är vi att kritisera? Naturen kan man ju inte kritisera. Det tjänar ingenting till, för naturen är natur, den tar inte kritik, kritik biter inte, inte på naturen, inte på träd och stenar och lamm och vargar. Vargar biter, de blir inte bitna, inte av kritik, kritik biter inte på dem. Varken på vargar eller på de där underliga oritentalerna. Kasta istället kritiken mot landet där solen går ner, för det är där människorna bor, och på dem biter kritiken, i deras riken gör kritiken nytta".

(P.S. Jag är medveten om att kvinnor faktiskt deltar i demonstrationerna,  även om det inte är i lika stor usträckning som männen, så se gärna texten ovan som ett tankeexempel).

Lyckligt sovande väcks jag av små illvilliga satar; äckliga, onda, cyniska, sadistiska varelser. Ofta går de under det missvisande namnet "vägarbetare". Missförstå mig rätt: det är helt okej med mig att ni bryter upp asfalt med en ljudligt skrapande grävmaskinsklo: men varför i helvete måste ni göra det kl. 8 på morgonen? En timme senare går ni ju för i helvete ändå på rast i en timme: varför fan kunde ni inte börjat senare istället? Och vad i helvete är det egentligen ni gör? Restaurerar en gammal jävla parkering i ingenstans? Ingen bryr sig om den där förbannade parkeringen utom ni, och jag - som föredrar då den är tyst.