Sover för lite, drömmer att jag sover, vaknar till grå värld. Regn och trasiga tygskor. Allt är smutsigt och halt, lite djävulusiskt sådär, som en orm, fast utan mystik och gåtfullhet och övervärldslighet.

Jag missar nästan spårvagnen och leker av misstag traditionalist, eller åtminstone vulgärromantiker, under gruppdiskussionen.

Hunden är till en början lycklig över att snön nu är mjuk och mild igen. Men fram emot promenadslutet har han förvandlats till en blöt blasékatt som  tappat allt hopp och är på väg att falla in i en vansinnigs dåraktiga skratt över lidandets absurditet. Han vill gå i alla vattenpölar han ser. Ju smutsigare desto bättre. För det spelar ändå ingen roll. Jag drabbas av samma känsla.

         Vi går långsamt och jag skrattar åt någonting jag inte kan sätta fingret på.  Kanske bubblar skrattet upp ur en känsla av frihet i det oundflyeliga lidandet, om man nu kan kalla något så futtigt som blöta fötter på hala gator för lidande.

Lidande. Jag funderar på om Satan var vår första kritiker. Anklagaren, ni vet. Egentligen var det väl ett systemtest, eller en ontoteologidekonstruktion (?), som skapelsen utsattes för genom och i Jobs lidande. Kanske brast även Job ut i skratt till sist. Kanske fann även Job en märklig frihet i lidandet. Kanske såg även Job absurditeten i alla de döda djuren och fruarna och barnen, kanske var det hans dåraktiga skrattande som fick honom att utstå.

          Kanske var han bara en naivt godtrogen dogmatiker och romantiker då han inte hörde  systemets ljudliga knakade.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...