Det ser ut som om något eller någon med långa klor skrapat i marken jämte min insnöade cykel. Kanske kommer monster eller drömvarelser och lånar den om nätterna, kanske cyklar de runt på stan och skrämmer sovande barn. Fast varje morgon när jag tittar ut står den förstås där igen.

      De lämnar nog tillbaks den igen, varje gryning.

      Och varför inte?

Vissa lagar och regler och bestämmelser verkar ju bli absoluta där, för de som är nästan vakna och nästan sovande, för de drömvakna. Jag tänker att det är så tack vare drömmarens blå ögon. De där ögonen som inte blinkar eller ryggar undan eller frågar. För de blåa ögonen är allt sant. Även om jorden svämmas över och katastrofen stundar måste tvättiden passas. Även om mamma ligger på sin absoluta dödsbädd måste svenskaprovet skrivas. Även om mormor ser ut som en varg så är hon mormor, och är hon inte det så är det ändå helt okej.

En gång drömde jag och övertygades om att min kudde var nedsmutsad. I vakenheten hade jag inte orkat mer än att slänga bort den någonstans, snabbt och sedan somna om. Men inte så när jag bar drömmarens blått  pigga ögon. I halvvakenheten plockade jag istället troget och ordentligt upp kudden och gick med den hela vägen till tvättkorgen. På morgonen undrade jag vart den hade tagit vägen och mindes då vagt smutsen och nattpromenaden till badrummet. Där låg den också, prydligt, i korgen. 

      Så varför skulle inte monstren eller drömvarelserna, eller vilka det nu är som bär de långa klorna, vara ordentliga och lämna tillbaks min cykel varje gryning? De måste inte, men de kan, och varför inte?