Tanken har blivit trög. Det är precis som om den koagulerat, som om den slumrar belåtet bakom låst dörr, som om den fått ett lass  kanelbullar och försjunkit i sockerdvala. Jag tänker mig att det finns en massa små djurlika figurer där inne mellan vävnaderna. De springer runt och tjattrar, knackar på dörrar och sjunger trollskt  fängslande melodier i kör. Träffas och äter paj och dansar i cirklar, i vågor, upp och ner, flygande, krypande, hojtande och viskande. 

        Nu verkar där ha kommit in något och skrämt dem, något har morrat och frustat, visat tänder och gula ögon som stirrar, så de små vågar inte komma ut. De sitter bakom låsta dörrar i små stugor och spikar plankor för fönstren. Efter skymningen tar sig några få ut, men dansen blir ingen riktig dans när de är ensamma. Deras ensamt beklagliga små toner rinner ut i ingenting och melodin blir ett ynkligt skvalpande. Klunk klunk klunk. Blopp blopp blopp. De tycker sig sen skymta gula ögon bakom alla buskar och rusar vettskrämda undan, kryper ner under täcket och huttrar sig till sömns.

Eller också har de bara  somnat, allesammans, gått i ett sent ide efter att ha ätit sig mätta på massa röda bär, eller kanelbullar. I vilket fall som helst så har tanken som annars ofta är lätt och dansant blivit trögt död.