"I am afraid of my own happiness" har jag någonstans läst att någon skall ha sagt eller skrivit någonstans någon gång. Jag förstod ingenting då, och kanske har jag inte heller förstått någonting nu. Kanske finns det inte ett sätt att förstå.

Lyckorädsla alltså.

Ett lyckans monster.

Det finns nog ett sådant. Det finns nog ett lyckans monster. Och jag tänker att det är den alltid stundande förlusten - lyckans slut - som är det monstret.  För det är ju omöjligt att inte veta, att den kommer ta slut, att lyckan har ett slut, att den är och måste vara ändlig, att den föds för att dö. Är då inte  lyckan också ett alltid redan begynnande sörjande? Färdas den någonsin utan en skräck, utan en obehagligt oundflyelig vetskap om slutet som stundar, som alltid måste vara stundande? Måste inte lyckan vara allt detta samtidigt; en sorg och en vällust, en eufori och en rädsla? Är den annars verklig?

       Skulle det vara lycka man kände, om man inte samtidigt kände gryende sorg? Jag tror inte det. Och jag tror att det enda man kan göra är att  hålla undan den alltid stundande nostalgin och sorgen tills det inte längre är möjligt. När de provisoriska fördämningarna släpper och sorgen rusar in vet man att lyckan man kände var en verklig lycka; eftersom den inte längre är kvar.