Jag skulle kunna spendera resten av mitt liv med att vandra runt och titta främlingar i ögonen. Det är omöjligt att tröttna. Egentligen raltade jag runt på stan idag för att köpa något, en sak av något slag. Men jag kunde inte. Jag tittade länge på de fina små sakerna, gröna och röda och glansiga och rundade, men slutade aldrig inse  att de sinar för lätt. Ögon är mycket bättre.

Hur börjar man skriva? Jag vet inte. Det är alltid lika svårt och lika mirakulöst när det händer, när man gör det, när man ser att man faktiskt börjat skriva. Och nu gjorde jag det visst, här finns text nu. Man börjar kanske alltid med en fråga. Allt börjar och började kanske med en fråga, eller flera frågor. Eller med ett kanske kanske?

       I vilket jävla fall som helst så vill jag nu, nu när jag faktiskt lyckats börja, komma till det jag tänker på. Det handlar om något som jag gör utan att förstå varför. Såhär är det: när något ångestfullt eller genant hänt mig och jag sedan tänker tillbaks på detta, på minnet av händelsen eller scenen, så kommer jag på mig själv med att säga, ofta högt för mig själv, "hej då älskling", eller "dra åt helvete älskling".

        Älsklingen är ångesten, eller minnet, eller ångesten inför minnet, antar jag.  Varför kallar jag det otäcka för älskling? Varför nämner jag inte det dåliga vid dess rätta namn - "din djävul" eller "ditt svin"? Vad handlar det om, egentligen? Älskar jag det oälskade? Jag förstår det inte, men jag kan inte låta bli denna märkliga lilla ritual, så någon del i mig verkar förstå, verkar se att denna fras fyller en funktion.

        En oälskad älskling. Hur kan jag älska och hata samma sak samtidigt? Minnet är väl kanske lite som ett barn som blivit kriminellt eller svikit, som inte längre fungerar efter förväntningar, men som ändå måste älskas, eftersom  oäktingen konstituerar mig på något sätt. Konstituerar mig genom att anfalla och gnaga i mig? Konstituerar mig genom att förstöra och plåga mig lite grann? Konstituerar mig genom att störa mig, genom att vara en ond son? En ond son, men ändock en son, en älskling.

        Jag tänker att jag med denna fras nog försöker ta fram ett vänligt men bestämt avsked, gentemot detta jag vill bli av med, gentemot detta jag vill kasta ut/upp, gentemot detta som verkar vara en del av mig, men en obehagligt taggig del som jag inte kan bära på utan att det kliar. Ett försök att förhandla med spår från ett då, utan krig, utan skällsord. Ett försök att vänlig men bestämt förklara att nu, min son, har du varit stygg, jag älskar dig, men du måste lämna mitt hus, jag kan inte ha dig här längre. Kom aldrig tillbaka.

Fast sonen kommer ju alltid tillbaka. Eller snarare, han går aldrig, jag lyckas aldrig riktigt knuffa honom över tröskeln, inte på ett absolut sätt. Hade jag kunnat det så hade jag varit mästare i minnesförlust, och i bedrägeri, i förnekelse.

Jag vet inte. Jag vet bara att där verkar finnas en icke-förhandlingsbar kärlek till det där onda i mig, det onda som är älskat, en älskling, men en älskling som måste dra åt helvete. Ett vänligt men bestämt "hej då", eller snarare ett ganska simpelt konstaterande: "nu måste du dra åt helvete, älskling".