Sömnigt lugn och drabbad av en märklig kärlek till världen och människorna och husen och allt det andra. Råkar gå på spårvagnen och råkar köpa en bok: "Melankoliska rum". Läser om de som övertygats om att de är gjorda av glas eller av porslin. Kan man låta bli att skratta?

Och: kan man låta bli att känna igen sig?

Jag känner ibland att mitt huvud skall ramla av. En ren, fysisk känsla: huvudets lösgörande från nacken såsom bortom alla förhandlingsmöjligheter.  Fast jag vet ändå någonstans att det sitter fast, att det finns vävnader och senor och ben och grejer som håller ihop mig med migsjälv. Så jag kan skratta. För det är ju roligt, förbannat roligt.  Tänk er själva att på frågan hur är det med dig då? kunna svara jotack, fint, förutom att det känns som att mitt huvud kommer ramla av. Fruktansvärt roligt. Förmodligen hade det varit lika roligt att kunna svara jotack, fint, förutom att jag verkar vara gjord av porslin.

Fast det är nog bara roligt om man vet att det inte är riktigt på riktigt.