Sömnigt lugn och drabbad av en märklig kärlek till världen och människorna och husen och allt det andra. Råkar gå på spårvagnen och råkar köpa en bok: "Melankoliska rum". Läser om de som övertygats om att de är gjorda av glas eller av porslin. Kan man låta bli att skratta?

Och: kan man låta bli att känna igen sig?

Jag känner ibland att mitt huvud skall ramla av. En ren, fysisk känsla: huvudets lösgörande från nacken såsom bortom alla förhandlingsmöjligheter.  Fast jag vet ändå någonstans att det sitter fast, att det finns vävnader och senor och ben och grejer som håller ihop mig med migsjälv. Så jag kan skratta. För det är ju roligt, förbannat roligt.  Tänk er själva att på frågan hur är det med dig då? kunna svara jotack, fint, förutom att det känns som att mitt huvud kommer ramla av. Fruktansvärt roligt. Förmodligen hade det varit lika roligt att kunna svara jotack, fint, förutom att jag verkar vara gjord av porslin.

Fast det är nog bara roligt om man vet att det inte är riktigt på riktigt.

 

Schniff

27 februari 2011 18:36

Vid alla tillfällen då någon "råkar" köpa "Melankoliska rum" är jag en varm anhängare av impulsköpen existensberättigande.

http://pyrrhonism.wordpress.com

Espe

27 februari 2011 18:46

Ja, okej - jag får nog erkänna att det kanske inte var helt oöverlagt. Däremot bestod hela vägen fram till detta icke-impulsköp av någon slags oöverlagd impulsivitet. Ett korn av sanning, åtminstone ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...