Att gå hem - men på fel sätt. Hur pretentiöst är inte det på en skala?  Så är det i alla fall för mig, ofta, verkar det som. Dekorationerna tar över scenen. Fina växande krumelurer som gillas men som börjat generera "men". Jag tänker att jag antingen måste klippa av några av navelsträngarna till dekorationshavet, eller följa dem hela vägen över, till en annan strand. Tyglarna har blivit så lösa att hästen springer av sig själv, på något vis. Skall jag strama upp och tämja eller skall jag följa med, till en annan plats? Det är nog den andra strandens  röst som känns mest lockande.

"Att gå hem". Ett ganska talande uttryck egentligen. Det handlar väl kanske delvis om att ha rätt tankar om inredning, om gardiner och spis och kök och soffa, om mattans struktur och vikten av ett vattentätt badrum. Att ha på sig kostymer som matchar: som matchar men som samtidigt, i bästa fall, tillför något. Något lagom litet; en spännande detalj, en särskilt knapp, strumpor som sticker ut, en annorlunda arom. Då blir det ultimat. Då får hemmet något nytt att leva och spinna vidare på, utan att för den sakens skull anta LSD-karaktär, så att säga.

Mitt problem är nog att jag försöker komma in i fel jävla hus. Och jag vet inte ens var det där mystiska huset som jag försöker komma in i ligger. Big fail där liksom.