Familjer skall vara helt hela eller helt sönder. De skall inte vara nästan sönder.

Vaknar och dricker kaffe och röker cigg hängandes utför köksfönstret. Jag tänker på monstruös kritik och känner att jag borde sätta pränkt på det där snart. Frågan har rusat förbi här några gånger, via de stora djuren till exempel, och det finns de facto fler djur med i bilden. Vargen är det djur som intar dramats största scen. Mannen jag tänker utifrån hette Sergei Pankieff. Rysk aristokrat med pengar och gods med får, och stora doser olycka. När folk dog kring S.P  kom inte sorgen till honom, han kunde inte sörja. Han drömde om vargar. Vita vargar med stora yviga svansar, sittandes i ett valnötsträd utanför sovrumsfönstret. Helt stilla, stirrande, stilla stirrande, tysta. S.P greps av övertygelsen att de skulle äta upp honom. De frusna och tysta och vita vargarna skulle äta upp honom. I denna stillhet, i frusenheten i vargarnas stjärnklara vinternatt, och i ätandet grundas dramat.

        När S.P får hjälp av självaste Freud, jag tror det var 1914-1919, har frusenheten och ätandet vuxit till sig, blivit slemmiga blomster med djupgående rötter, med reproduktions- och överlevnadsförmågor som kvickrot. Freud talar och S.P talar, och Freud fastslår gång på gång att "nu är det slut, nu har vi avlägsnat de bultande såren". Men de kom aldrig fram till det riktigt bultande. Det riktigt bultande fanns kvar i S.P till dagen då han dog.

         Torok och Abraham, två franska "post-psykoanalytiker", tar sig an fallet än en gång, efter S.Ps död. Deras resultat är lika kryptiska som S.P själv, och jag antar att det är något av deras poäng, att  S.P reduceras  och försvinner om man försöker förklara honom med ett vanligt språk. "The Wolf Man's Magic Word, a cryptonymy" kan ni ju ge er i kast med, om ni orkar. Jag har aldrig riktigt orkat. Men jag har orkat med Derridas förord till boken, "fors".

           Så. Vad kan tänkas ha varit S.Ps problem? Derrida och Torok och Abraham ser svaret i hans hantering, eller oförmåga att hantera, de döda. Systern Anna likväl som fästmön Therese: båda har de gått bort, och båda har de efter döden råkat ut för S.Ps oförmågor. Det tänks vara som så, att de döda, särskilt systern, blivit omöjliga att hantera, att sörja för, eftersom de är associerade med såväl den största lycka och det hemskaste av hemsketer. Så, S.P fastnar i det där äckliga lilla glappet, i en absolut ambivalens. Han kan vare sig glömma/släppa eller komma ihåg/behålla. Så, han gör båda delarna - genom kryptan.

       Kryptan. Detta är en konstruktion som S.P ofrivilligt bygger , tvingas bygga, i sitt själv. En konstruktion vars uppgift är att gömma och gömma gömmandet. Häri innestängs de döda, eller minnet av dem. Och de innestängs som andra, utan att hanteras eller manipuleras på något sätt. Konstruktionen är absolut stabil, en absolut fast arkitektur, byggd av motsägelsefullheten i det som förlorats, i kärleken och i hatet till det som förlorats, i viljan att glömma och viljan att minnas och behålla det som förlorats. Kryptan löser ingenting., den förmår varken lösa, avsluta eller öppna för ett fortskridande, ett överskridande, eller någon rörelse bortom what so ever. Den är en kompromiss i ett evigt krig mellan oförenliga viljor och drifter, ett desperat tillfälligt svar på ett oerhört problem. Skapad som en kompromiss i en svår situation blir denna märkligt hårda konstruktion snart ett problem i sig. Ty den sätter igen saker och ting, saker och ting som hindrar saker och ting. Varje gång S.P.  försöker komma vidare, då han försöker hantera sorgen, stöter han på en ravin, en ravin som samtidigt är en hög bastant mur. Kryptan ligger  där, mellan S.P och den andre. Den hindrar åtkomst samtidigt som den ser till att det som hålls  undan, de döda, finns kvar; nästan inom räckhåll. Så, det enda som återstår  för S.P är att pendla. Trycket byggs upp och kryptan växer sig starkare. Att riva och slita i dess väggar är att göra  konstruktionen starkare, mer komplicerad... som om den vore en ärrbildning som blir fulare och fulare, djupare och djupare, bredare och bredare, högre och högre för varje gång man försöker karva bort den. 

          Ett avslut är omöjligt, ett fortskridande är omöjligt, en syntes är omöjlig. Det enda som är möjligt är dette pendlande, denna osäkerhet. Upphakande och fastklängande.  I kontrast till denna kryptiska inkorporering S.P ägnar sig åt finner vi en mer hälsosam, naturlig sorg: "introjection". I den senare hanteras den döde. Den sörjande ser henom på gott och på ont, sväljer det goda och kastar upp det onda, och förmår gå vidare. Vargmannen däremot har tappat denna förmåga till sörjande. Han sväljer allt och håller det hemligt i sig själv, pendlar och kommer ingenstans, fastnad i kryptans ingenmansland.

       Som en avstickare kan nämnas Oeidupus, som Derrida diskuterar i "Of Hospitality", och som väljer att begravas som främling i en krypta i ett främmande land på en hemlig plats. På grund av denna hemliga begravning och denna hemliga gravplats kan dottern inte sörja fadern. Det enda som återstår för henne att sörja för är förlusten av sörjandet. Något liknande gäller för Vargmannen. Han fastnar i ett sörjande av sörjandet: ty vad han framför allt har förlorat är inte sin syster, utan denna förmåga att hantera de döda, att sörja. I en kuslig likhet med vargarna i S.Ps dröm äter S.P.  de döda, håller dem hemliga i magen, och blir frusen, paralyserad, låst. Låst i denna omöjlighet att sörja. Som kidnappare och fängslare av de döda andra blir han till sist själv fånge.

       Det han inte kan få, det som inte kommer naturligt, måste Vargmannen simulera. Han måste stjäla de naturligheter som inte kommer, som inte anländer av sig själva, som inte drabbar oväntat och befriande överväldigande. Kryptisk inkorporering är just detta: ett försök att härma "naturligt" sörjande, ett sörjande med något slags avslut. Här, någonstans, kommer reflexiviteten in i bilden. Reflexivitet och en otäck insikt kring "kanskets'" natur, möjlighetens och omöjlighetens natur. Paranoia. Förlusterna har varit otaliga. Människor och förmågor har förlorats. Och det som går för en förmåga går för andra förmågor - S.P inser att alla så kallade naturliga, eller självklara, processer som han älskar och behöver inte är självklara. X kan komma, men X kan komma endast eftersom X även kan utebli. Ett "kanske" är helt kort ett "kanske" endast efter som "+inte" kan läggas till efteråt. Här sker en märklig, farlig, konvertering. Kansket som även är en stor möjlighet - en garant för att saker händer, för att nya saker kommer in på scen, en garant för överraskningar, alla våra livsnödvändiga överraskningar - blir en negativitet. Varje gång S.P ställs inför ett "kanske" manas han i skräck för förlust  och via en otäck kryptisk mekanism till att lägga till "inte" - "kanske inte", och det som kunde ha kommit uteblir. Det trängs in i en gränd mellen "kanske" och "inte".

       Upprepandet och det ständiga ifrågasättandet av alla "möjligheter", sker automatiskt, ofrivilligt. Tilläggandet av "+inte" efter varje "kanske" växer sig fristående, det blir en fristående, självförsörjande mekanik som S.P inte rår på, som S.P inte kan hindra, som S.P inte kan undgå att drabbas av.  Drabbas gör han: men endast av oförmågan att drabbas, och detta om och om igen.

        Det kan tänkas och sägas att då den första förmågan att "ta emot" förlorades så ristades ett ärr, eller en skåra, in i S.P Det var där, i förlusten av de älskade och i förlusten av förmågan att sörja, och i insikten att allt som kan komma även kan utebli, som den första katastrofen ägde rum. Var gång en möjlighet att drabbas av någon eller något kommer nära så faller S.P in i  ärret från denna "första" katastrof. Han önskar och längtar och vill att gästerna skall komma, på eget bevåg, men han vet samtidigt att det finns en risk att de uteblir. Rädslan växer till panik, S.P blir allt mer övertygad om att de inte kommer komma, och tar till kriminella metoder: han kidnappar besökarna just som de börjar synas i horisonten. Rädslan tar alltså insikten kring "kansket" i hand och det hela mynnar ut i en slags självuppfyllande profetia  - det som hade kunnat anlända anläder inte, eftersom det kan utebli, och eftersom S.P så väl vet detta.

       Som sagt: S.P drabbas av att inte kunna drabbas; att inte drabbas blir den nya lagen, den nya naturligheten, den nya självklarheten. Allt har vänts upp och ned: men inte för att föda fram nya konstellationer, utan för att gjuta denna upp-och-ned-vända värld i betong, odestruerbar, oformbar.

       Så, vad i helvete har detta med kritik att göra, undrar ni? Jo, till tanken om kritik hör ju bland annat detta, att ifrågasätta det förgivettagna. Och detta är  i grund och botten just vad S.P gör, eller råkar göra, gång på gång. Saker som borde komma naturligt uteblir, på grund av detta ifrågasättande, på grund av den maniska, ofrivilliga driften att hela tiden lägga "+inte" efter "kanske". Kritiken blir monstruös. Istället för att frigöra, vilket reflektivitet och kritik annars tänks göra, så blir ifrågasättandet och reflexiviteten fängslande.  Det är tal om ett meta-tänkande som inte lyfter till något bortom, som inte transcenderar, utan istället låser den tänkande i sig själv.

       Här föds en dåre. En dåre som visar att i meta-tänkandet, i ifrågasättandet och i självreflexiviteten som befriande och förlösande, i kritiken som bildande och perspektiverande, finns det även en avigsida. Det kritiska meta-tänkandet kan bli ett fängelse lika väl som det kan bli en frigörelse. Vargmannen visar detta. Han är ett speciellt fall. Kanske ett undantag, men jag tänker ändå att det borde uppmärksammas, att detta kan hända, att det i kritiken finns potential till katastrofer.

        Relationen till annanheter kan något sägas om också. En hälsosam kritik grundas, tänker jag, i en särskild gästvänlighet gentemot annanheter. Det är tal om en rörelse där alteriteter tillåts komma in för att utmana, tillåts komma in för att ifrågasätta familjefadern, tillåts komma in i hjärtat och röra om, motverka våld och stagnation i dogmatismer. S.Ps hantering av annanheter, de döda, är av ett annat slag. Som vi har sett tar han in de andra, som andra, men endast för att sedan låsa dörren bakom dem, och gömma huset där de hålls fågna. Kanske kan det sägas att han ägnar sig åt en ogästvänlig gästvänlighet. Han är så rädd att de andra skall lämna honom att han kidnappar dem innan de hunnit knacka på dörren. Han bedrar och lurar in dem och sätter sedan hänglås på dörren. En simulerad gästvänlighet, ett spel för gallerierna.

       Och även om de andra faktiskt tas in, så tillåts de i vilket fall som helst inte  att ha effekter. De tillåts inte ställa de fruktsamma frågor som främlingar i egenskap av utomstående annars är relativt ensamma om att kunna ställa. De tillåts inte tala. Eller snarare: de talar bakom låsta dörrar, där ingen hör, där endast ett rassel eller brus når ut till det öppna torget.

        Denna låtsas-gästvänlighet (kryptisk inkorporering byggs som sagt på ett imiterande av "naturligt" sörjande, eller naturlig, fruktsam gästvänlighet) blir således inte dogmatismutmanande, utan snarare  en egen dogmatism, en låsning och paralysering. Vita vargar, stilla och stirrande i frusen vinternatt. Rörelser uteblir, alla rörelser. S.P.  mår inte dåligt eftersom han är hemsökt, eftersom det spökar i hans hus. Nej. Tvärtom: han mår dåligt eftersom det inte spökar, eftersom inget tillåts komma tillbaka, eftersom de andras röster aldrig lyckas tränga igenom kryptans väggar, eftersom han lider av en låsande kronofobi.

        S.P tillåts inte tala med de döda, må så vara. Må så vara att han inte förmår vara gästvänlig, att han inte förmår låta främlingarna utmana. Må så vara att han fastnar i en monstruös kritik som inte befriar utan istället fängslar. Må så vara att hans skräck för förgänglighet är absolut och absolut fängslande då den umgås med kryptans ambivalens och klyvdhet. Må så vara att han är absolut paranoid och manisk i sitt ifrågasättande. Må så vara att hans kritik går över styr.

      Må allt detta vara sant. Men i just detta ligger en potentiell fruktsamhet.Ty i hans misslyckanden, i hans olycka, blir han själv en främling. En främling för oss. Dåraktig, ja, det borde han kunna kallas. Och som alla dårar och främlingar, alla andra, kan denna dåre som utgörs av Vargmannen ge oss något. Han kan komma in i vårt hem och skaka om - han kan skaka om i vår idé om kritik. Han kan visa på kritikens avigsida, på den risk till katastrof som kritiken bär med sig. Han kan peka på vikten av balans, mellan vad som kan kallas för kritik och vad som går under namnet inspiration, eller fascination, eller naivitet. S.P förlorade förmågan att vara naiv, och sagan slutade allt annat än lyckligt.

Ingen kommer orka läsa allt detta och nu måste jag till hunden.