Jag letar efter svenskarnas bastard. Jag hittar henom inte, jag hittar ingen konkret figur som kan vara hen, som kan vara vår tids bastard; vår tids syndabock och  skrämselmoment, vår tids jämförelsegestalt och gemenskaps-generator. Kanske letar jag efter något som inte finns, något som för länge sedan dött ut och redan börjat fossiliseras? "Bastard": känns inte det  helt enkelt jävligt 1910? Kanske är dagens bastard, vår bastard, inte alls som forna tiders bastard? Kanske letar jag på fel ställe, i fel rum eller hus?

         Dårens knyckliga och ryckiga rörelser och märkliga tal, hens surrealistiskt svindlande vyer från andra världar, från fjärran: en gång var dåren vår bastard, hen var den som vi tvingades tämja eller staffa eller utestänga. Dåren var taggen i vår rent släta hy, dåren var den som fick det att klia, dåren var den som fick oss att fly eller stänga ute, dåren var den som fick oss att rysa över detta som tycktes oss övervärldsligt, demoniskt.

      I en annan tid kom bastarden från Ryssland. Alla barnen visste att ryssen skulle komma och ta dem, att ryssen med blixtsnabbhet skulle se till att korrigera ogudaaktigt beteende, med våldsamt tal och smärtsamma slag. Nu sover den ryska björnen lugnt i sitt ide. Snarkar lätt i det vita rummet av utspeladhet. Lika utspelad är den märkligt mystiska sotaren, Hin Håle, Svarte Petter, smutsig rövare och kringströvare. Idag har sotaren rena kläder, papper på sitt arbete och en röst som alla andra. Han är vare sig Satans eller bödelns lakej. Han är blott en yrkesarbetare, som så många andra.

Muslimen, givetvis kan muslimen vara vår bastard. Men vart jag än vänder mig hör jag röster som försvarar och relativiserar och problematiserar, som släpper in och uppmuntrar andra att släppa in, som förvisar fördomar och syndabocks-smedjan till sjöbottnen. Ur dessa röster kan jag urskilja vissa som skriker lite högre, som skriker om syndabockssmidande som det grövsta av brott, om misstänksamhet som den värsta av hot, om fördomar och fördömande som en skymf mot demokratin och solidariteten och rättvisan och respekten och allt det där andra fina vi alltid talar om. Nej, muslimen är vi inte rädda för. Hen är ingen bastard, hen är ingen tagg i vår släta hy, hen är ingen som skall utestängas - hen är tvärtom välkommen in på te och vaggvisa.

        Men fria från rädsla är vi ändå inte. Vi är tvärtom mycket rädda. Vi skakar. Vi hackar tänder. Vi är på vår vakt. Ständigt på vår vakt. Gentemot vad? Gentemot vem? Vem och vad lotsar rysningarna uppför vår ryggrad? Vilken är vår rädsla? Vilken är vår ryss eller sotare eller dåre?

       Någon skakar till någonstans efter att ha sett en sotare eller en imam, efter att ha hört ett ryskt tal. Någons hjärta slår snabbt några dubbla slag. Någon blir rädd, livrädd, för en hundradels sekund, men rädslan övergår snart i en rädsla för att vara rädd. Ja, jag tror vi är rädda för rädslan, rädda för att vara rädda. Jag tror att det är där, i rädslan för rädslan, som vi finner vår tids bastard.

        Behovet av bastarden finns kvar även då vi är nedsänkta till halsen, nästan lite dränkta, i självkritikens, öppenhetsdygdens och fördomsfrihetens hav. Där, nästan kvävda under öppenhetens yta, riktar vi istället vår rädsla och vår misstänksamhet mot alla som kan bli rädda, mot alla potentiellla misstänksam-hetsbärare, mot alla möjliga fördomsförädlare. Vi är rädda för att vara rädda för främlingen, för dåren, för muslimen, för ryssen, för vad och vem än det må vara. Den fördomsfulle, den som är mer misstänksam mot andra än mot sig själv, är kanske vår tids bastard?

Fast det är klart. Nu har ju Sverigedemokraterna faktiskt lyckats kravla sig in i riksdagen. De ger min lilla hypotes många käftsmällar. Fy på dem.

Nu har min fot somnat och jag skall gå och köpa läsk. Må sotaren vara med er.