Nostalgi är nog den mest behagliga av känslor. Hjärtgripande på så många vis. Kanske bedräglig, om man är fanatisk modernist. Men är man inte det, så är nostalgi fantastiskt, en fantastisk känsla.

      Jag drabbades starkt av den där fina känslan nyss. Ja, drabbades, överraskades. Det är just det som är så fint, att det bara händer, att man bara följer med, följer med de vackra förhistoriska minnesdjuren som plötsligt rusar in. Det finns sorg i känslan, saknad: men det är vacker sorg och saknad.

       Idag var det en promenad med hunden i skymningen som lät mig drabbas av den där käslan. Vi såg en rosaröd solnedgång från en höjd i en skog. Luften var kall men luktade begynnande vår, fuktig jord. Gatorna låg tysta och stilla, för en gångs skull. Strödda lampor och lyktor på kyrkogården, rosalila himmel, hussiluetter.

         Jag hade glömt hur mycket skymningar påverkar mig.  Särskilt  mellanårstidernas skymningar. De är lite som blanka blad mellan kapitel, tänker jag. Blanka blad som öppnar upp, mot  förflutenheter, låter känslan av de finaste av stunder rusa in  igen. Kan man annat än hänföras när man ser de stora minnesdjuren springa fram, med uppspända fjädrar och putsad päls?

Vi hade kunnat fortsätta promenera i en evighet i den där mellanvärlden.