Sover för lite, drömmer att jag sover, vaknar till grå värld. Regn och trasiga tygskor. Allt är smutsigt och halt, lite djävulusiskt sådär, som en orm, fast utan mystik och gåtfullhet och övervärldslighet.

Jag missar nästan spårvagnen och leker av misstag traditionalist, eller åtminstone vulgärromantiker, under gruppdiskussionen.

Hunden är till en början lycklig över att snön nu är mjuk och mild igen. Men fram emot promenadslutet har han förvandlats till en blöt blasékatt som  tappat allt hopp och är på väg att falla in i en vansinnigs dåraktiga skratt över lidandets absurditet. Han vill gå i alla vattenpölar han ser. Ju smutsigare desto bättre. För det spelar ändå ingen roll. Jag drabbas av samma känsla.

         Vi går långsamt och jag skrattar åt någonting jag inte kan sätta fingret på.  Kanske bubblar skrattet upp ur en känsla av frihet i det oundflyeliga lidandet, om man nu kan kalla något så futtigt som blöta fötter på hala gator för lidande.

Lidande. Jag funderar på om Satan var vår första kritiker. Anklagaren, ni vet. Egentligen var det väl ett systemtest, eller en ontoteologidekonstruktion (?), som skapelsen utsattes för genom och i Jobs lidande. Kanske brast även Job ut i skratt till sist. Kanske fann även Job en märklig frihet i lidandet. Kanske såg även Job absurditeten i alla de döda djuren och fruarna och barnen, kanske var det hans dåraktiga skrattande som fick honom att utstå.

          Kanske var han bara en naivt godtrogen dogmatiker och romantiker då han inte hörde  systemets ljudliga knakade.