Jag vaknade av musik och tänkte under några sekundes dimmigt mellantillstånd där vana är fantasi att "jaha, nu är mamma uppe och dricker kaffe i köket, dags att gå upp". Så var det inte. Jag är inte där hon är nu. Runt omkring mig har jag nu främlingar, och de bor för sig, bakom väggar. Men även främlingarna spelar musik, ibland. Och då går jag upp.

        Jag borde ringa mamma. Även om hon var här i morse. Även om hon var här och tvingades skynda iväg när jag vaknade. Jag hann inte fråga hur hon mådde.

Jag reste mig upp i skärbrädan igår när jag dammsög, slog i huvudet hårt och märkte hur där växte upp en bula. Jag kände på den, lite senare, och blev rörd, rörd över tanken och insikten att  "min skalle är hård, jag är skyddad - ordentligt skyddad. Kroppen skyddar mig."

        När man som mest behöver den rycker den in, och den vet precis vad som behöver göras, vilka åtgärder som bör vidtas. Man kan behandla den illa,  utan tacksamhet, och den kan ta skada; men den kommer ändå alltid göra allt för att reducera lidandet och ärren. Rörande. Kanske är det märkligt att känna tacksamhet inför något som nog egentligen är självklart, tacksamhet inför en service som ingår i levandet, i det vi är och gör. Men den är ju faktiskt en hjälte.

Koppen är en hjälte.

Ett os från nattens drömmar hänger kvar. Doft av olycklig kärlek, svältande indianer, blindhet, mörk skog, parasiter, skändning. Och andra lukter vars källa jag inte minns. Märklig och olustig blandning av lukter. Snart tar nog lukten av vakenhet över, hoppas vi... för de blandade dömmarnas dofter börjar lukta  väl surt, härsket. Man skall inte låta dem ligga framme i vaken rumstemperatur, de blir förstörda då.

Nu skall jag ut och jaga.