Vaknar och upptäcker med suck och stön att El-Otto inte skämtade då de lappavis hävdade att de skulle bryta strömmen idag. Svart och död spis, inget kaffe. Försöker av gammal vana tända lampor ändå. Lika naturligt och automatiskt som hjärtslag.

     Klappar på hund och tar lång sångpromenad, med tystnad endast inför främlingar. Att sjunga för dem är att klä av sig naken, det vet vi ,även om vi även vet att det är lite dumt och lite konstigt.

      Drömmer om hundar och framtida syskonbarn som föds med långt gyllenbrunt hår. Skriver ner natten och minns mer med pennan till hjälp: en älskat oälskad var med och flyttade på stolar, barndomskamrater blev utskällda, jag letade efter kroppar på landet på natten i smyg. Leta kroppar på landet i smyg. Vad vill jag säga mig med det?

      Lyssnar på radio hos en annan och tycker det är fint, radioprat är fint, det är en fin värld det där: ena foten i barndomen andra foten Här. Jag skall köpa en radio.

      Tänker på spår i hjärnan, att det finns så mycket som tyder på att tanken dels är fysisk: oförmågan att självvalt och fritt glömma och ändra på sätt att tänka, exempelvis. Men ibland verkar det hända, sägs det. Folk som mår dåligt och lever dåligt och som någonstans inser att det inte går att leva så, de kan radera spår och minnen för att börja om med ett nästan blankt blad. Men då är det ju en fråga om liv och död. Det är inte alltid det är det, en fråga om liv eller död. För det mesta är det bara fråga om liv.

 Tio minuters betänketid.

Det positiva med osthyvlar är att även om det skulle hända att de inte går att hyvla ost med, så kan de i så fall ändå användas som stekspadar. Det är den enda lärdom jag gjort idag. Hur en osthyveltillverkare lyckas med bedriften att skapa en osthyvel som inte kan hyvla ost, det däremot är något jag ännu inte kunnat klura ut.

Jag har tänkt på en sak också, faktiskt. Igår kväll kom jag av någon anledning att tänka på att jag i 15årsåldern skrev en skräcknovell på temat "fantasier blir verkliga". Verkliga som i bortom alla förnekelsemöjligheter, och med... mindre behagliga konsekvenser. Knappast är det väl något unikt tema, men jag vill minnas att jag återkom till det, många gånger, och jag undrar: betyder det något? Var det en föraning? En profetia?  För det händer, i mitt liv idag,  att fantasier blir självuppfyllande, verkliga: endast eftersom de kan, och eftersom jag önskar att de inte kunde men samtidigt vet att de kan. De lämnar den lätt bortskämtade och ofarliga overklighetens sfär och kliver in över verkligehetens tröskel, ger faktiska konsekvekser, reser sig framför mig, som påtagligheter, som levande hinder. Kanske var jag profetisk: kanske blev jag en självuppfyllande profetia?

        Fantasi alltså. Fantasin har ett härligt, romantiskt skimmer kring sig, inte sant? Sagolikt utopi-skapande: en kraft som för vår värld framåt,  en kraft som föder hybridvarelser, en kraft som låter oss träda ut och in i något nytt, eller delvis nytt, åtminstone. Ordet ylar; möjlighet, nyhet, nyskapande, nyfödsel, överskridande. Men är det ändå inte Fantasins Träd ett träd på gott och ont, så att säga? Äh. Vad vet jag. Kanske är det bara jag som ibland kan märka hur fantasin-som-blir-verklig stänger och fängslar och blockerar istället för att öppna? Kanske är det bara jag som råkat äta fel frukt från det där trädet - för det var väl den blålila man fick lov till? Kanske är det bara jag som ibland märker och känner och erfar hur botemedlet samtidigt är, eller kan bli, ett gift? 

Kanske är det dags för kaffe. Ja för fan, let's do it.