"Melankoliska rum" fortsätter att imponera. Ibland skrattar jag lite grann, ibland blir jag orolig och mår dåligt, eller känner att jag är på väg att må dåligt, må dåligt som de, de melankoliska. Jag måste läsa den i små bitar, tugga den försiktigt och smått som en mus, för jag känner att om jag tar in för mycket av det där - av galenskapens möjlighet, av faktumet att det går att drabbas av den - så  växer risken att jag själv faller ner i hålet. Fruktar man att drabbas samtidigt som man vet, av erfarenhet och/eller av ett paranoidt förnuft, att det går att drabbas, då är det bara en tidsfråga innan drabbningen kommer. 

         Det omöjliga måste kunna bli möjligt och allt som är möjligt kan bli omöjligt. Därför måste jag ta det försiktigt. Lite i taget och med  distraktioner som leder mig bort till en enklare värld utan risker.

Ja, jag vet. Jag har tjatat och plågat er med det här väldigt många gånger nu, i olika former. Förlåt mig för det. (Jag hoppas att ni inte skadats eller drabbats, på fel sätt och av fel sak..). Men allt det där farliga, den alltid närvarande risken att det möjliga blir omöjligt, är något jag känner att jag måste tänka på och skriva om. Jag skulle vilja skriva mer, på riktigt, skriva ordentligt. Men jag är rädd för det, rädd för att skriva annat än med små mustuggor. Varför? Eftersom det är just medvetenheten om risken - eller möjligheten - som är problemet. Att skriva kan göra skadan värre, mer uppenbar, mer levande, mer påträngande.

Nej. Jag är inte galen. Men jag vet att det går att bli galen. Och det kan du också bli, om du vet och förstår det, förstår hur och varför, förstår att det inte krävs så mycket mer än en särskild medvetenhet, kanske toppat med en snabb erfarenhet, om det inte räcker med den där medvetenheten.

Är det kanske dags att sluta plåga er mer detta svårdechiffrerade svammel?

Ja, det är det nog.

For now.

Jag vill vara sex år och baka pannkakor med mormor igen. Lära mig knäcka ägg igen. Bygga koja med storebror i skogen igen. Gå i förskolan igen. Hoppa hinderbana med kaninen igen. Vara ett litet barn på skomakeriet igen, springa upp till Prins livs och köpa coca cola för 8 kronor igen, stå med mamma i kassan igen. Låtsas ha gått och lagt mig igen. Sitta framför TV:n och fråga "vad sa de nu?" igen. Få svaret "de sa att det är dags för dig att gå och lägga dig" igen. Komma hem från skolan och dricka Oboy igen.

Leka med trollen igen.

Leka att jag är indian igen.

Planetera "ris" (vete) i bäcken igen.

Gå runt och samla på smågrodor igen.

Dricka bäckvatten ur hatten på ekollonet igen.

En dag kommer jag kanske sakna dagen som är idag. Denna dag då jag vill vara barn igen. Sakna denna dag av saknad. Sakna den trots och tack vare att den är blank  och tom, fylld endast av flyktig nostalgi.