"Melankoliska rum" fortsätter att imponera. Ibland skrattar jag lite grann, ibland blir jag orolig och mår dåligt, eller känner att jag är på väg att må dåligt, må dåligt som de, de melankoliska. Jag måste läsa den i små bitar, tugga den försiktigt och smått som en mus, för jag känner att om jag tar in för mycket av det där - av galenskapens möjlighet, av faktumet att det går att drabbas av den - så  växer risken att jag själv faller ner i hålet. Fruktar man att drabbas samtidigt som man vet, av erfarenhet och/eller av ett paranoidt förnuft, att det går att drabbas, då är det bara en tidsfråga innan drabbningen kommer. 

         Det omöjliga måste kunna bli möjligt och allt som är möjligt kan bli omöjligt. Därför måste jag ta det försiktigt. Lite i taget och med  distraktioner som leder mig bort till en enklare värld utan risker.

Ja, jag vet. Jag har tjatat och plågat er med det här väldigt många gånger nu, i olika former. Förlåt mig för det. (Jag hoppas att ni inte skadats eller drabbats, på fel sätt och av fel sak..). Men allt det där farliga, den alltid närvarande risken att det möjliga blir omöjligt, är något jag känner att jag måste tänka på och skriva om. Jag skulle vilja skriva mer, på riktigt, skriva ordentligt. Men jag är rädd för det, rädd för att skriva annat än med små mustuggor. Varför? Eftersom det är just medvetenheten om risken - eller möjligheten - som är problemet. Att skriva kan göra skadan värre, mer uppenbar, mer levande, mer påträngande.

Nej. Jag är inte galen. Men jag vet att det går att bli galen. Och det kan du också bli, om du vet och förstår det, förstår hur och varför, förstår att det inte krävs så mycket mer än en särskild medvetenhet, kanske toppat med en snabb erfarenhet, om det inte räcker med den där medvetenheten.

Är det kanske dags att sluta plåga er mer detta svårdechiffrerade svammel?

Ja, det är det nog.

For now.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...