Stadigt oflyt. Jag skar mer eller mindre av ringfingertoppen igår och det verkar inte vilja sluta blöda. Hunden får lukta på ett rött plåster och jag ser hungern glimta förbi i hans ögon. Vi plaskar nedslaget fram i snöblandat regn och ser en blomsterprydd gravkista lastas in i en vit skåpbil. Det känns inte särskilt heligt. Trots blommorna.

      Å andra sidan är det ju lite märkligt det där, med de heliga kropparna - de heliga kropparna som blir som mest heliga först efter att de slutat bäras upp av liv. Och så har sagan gått i tiotusentals år, om inte längre. Gravhögar och rösen och pyramider och kryptor och sarkofager. Den stackars människan tvingas se rakt in i en oerhörd gåtas oböjliga ögon då hon plötsligt en dag står där med en lämning, ett kärl som inte längre rör på sig,  ett före detta levande, ett kärl som inte kan användas och som inte längre använder. Vad skulle du göra om du fick en död kropp i din famn?

        Det är upp till dig och mig och oss och alla de andra levande att hitta ett hem och en boning åt denna nu märkligt kalla, stela tingest. Denna tingest som inte längre tycks förmå fixa saker på egen hand. Denna ofrivilligt lata  och improduktiva tingest. Denna improduktiva tingest som märkligt nog samtidigt är absolut helig i sin stillhet. Kanske är det också delvis av lathet som vi bygger stabilt beständiga kammare åt dessa oerhört inkomptenta kroppar. Kammare som håller, som lever upp till den döda kroppens sega länk till evigheten. Inför döden, det är kanske bara inför döden som vi människor verkligen förmår tänka långsiktigt.

Glassbilen spelar sin melodi och jag skall tamejfan ta och rycka upp mig.