Stadigt oflyt. Jag skar mer eller mindre av ringfingertoppen igår och det verkar inte vilja sluta blöda. Hunden får lukta på ett rött plåster och jag ser hungern glimta förbi i hans ögon. Vi plaskar nedslaget fram i snöblandat regn och ser en blomsterprydd gravkista lastas in i en vit skåpbil. Det känns inte särskilt heligt. Trots blommorna.

      Å andra sidan är det ju lite märkligt det där, med de heliga kropparna - de heliga kropparna som blir som mest heliga först efter att de slutat bäras upp av liv. Och så har sagan gått i tiotusentals år, om inte längre. Gravhögar och rösen och pyramider och kryptor och sarkofager. Den stackars människan tvingas se rakt in i en oerhörd gåtas oböjliga ögon då hon plötsligt en dag står där med en lämning, ett kärl som inte längre rör på sig,  ett före detta levande, ett kärl som inte kan användas och som inte längre använder. Vad skulle du göra om du fick en död kropp i din famn?

        Det är upp till dig och mig och oss och alla de andra levande att hitta ett hem och en boning åt denna nu märkligt kalla, stela tingest. Denna tingest som inte längre tycks förmå fixa saker på egen hand. Denna ofrivilligt lata  och improduktiva tingest. Denna improduktiva tingest som märkligt nog samtidigt är absolut helig i sin stillhet. Kanske är det också delvis av lathet som vi bygger stabilt beständiga kammare åt dessa oerhört inkomptenta kroppar. Kammare som håller, som lever upp till den döda kroppens sega länk till evigheten. Inför döden, det är kanske bara inför döden som vi människor verkligen förmår tänka långsiktigt.

Glassbilen spelar sin melodi och jag skall tamejfan ta och rycka upp mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...