Domedagsväder ute. Solsken i korta stunder och stråk, hagel och skyfall några meter och sekunder därifrån, några meter och sekunder från ljuset.

         Allt verkar blandas och vändas upp och ner, sol och kyla, ljus och mörker, och jag tänker att det inte finns någon bättre dag än denna för revolution. Vända upp och ned på allt, låta de första bli de sista,  låta allt hända - så måste en revolution vara om den inte skall bli något annat,  om den inte skall bli en kvasirevolition, en dogmatism och fortsättning  utklädd till  förändring.

        Jag önskar att ingen förleds av fina ord och klappar på huvudet, jag önskar att alla ser att omstörtning är det enda alternativet, jag önskar att president Mubarak  och själsliga dubbelgångare till honom hejdas innan de åter igen smyger sig upp på tronen. Jag hoppas att alla ser att  ingen diktator  frivilligt och empatiskt och skamset lämnar tronen då hen ser fredliga demonstrationer,  läser upprörda debatter i tidningar. Jag hoppas att alla ser att diktaturer inte upplöses av uppdämd ilska, vaga kompromisser,  och löjligt små förbättringar.

       Jag tittat ut genom fönstret och ser två beslöjade kvinnor korsa gatan i domedagsvädret, på väg mot moskén. Jag undrar om de tänker på revolutionen.

        I gårdagens SVT Debatt stod frågan om en stundande islamism i fokus. Göran Greider fastslog knivskarpt att många tycks vara mer rädda för islamism är vad de älskar demokrati. De mest vänstervridna hade hopp och empati i ögonen. Med metallisk själv-/västkritik undrade de varför ingen av "våra"  konungar och talesmän krävt Mubaraks avgång. Lugnande ord och klappar på huvudet är det enda som kommer ur deras munnar och händer och ögon och kroppar. "Vi kräver lugn, vi kräver fred, vi kräver att ordningen återupprättas, vi kräver att inga fler liv offras, vi kräver att våldsamheterna slutar". Varför? Varför inte våld, när detta våld så tydligt kommer från folkets hjärtan, när detta våld så tydligt behövs, när detta våld så tydligt utsetts, av folket, till den enda rätta lösningen?

          Våld. Varför inte använda våld? Denna rena teknik,  denna ärliga teknik, fri från knutar, fri från band till västerlandet, fri från kompromisser, fri från fällor och mjäkighet. En universell, rå, och smått arkaisk teknik, oförädlad, brukad och brukbar av alla, av alla människor. Varför inte använda våld?

Jag sitter i min trygga vrå i Sverige och tänker detta. Kanske lider jag, som en iranier sa till en akademiker i Debatt, av någon slags postkolonial smärta. Kanske vet jag inte egentligen alls varför jag tänker och skriver såhär. Kanske är även jag, utan att se det, med i något märkligt spel.

Jag zappar över till Öppna Kanalen. Där talar Chomsky om västerlandets krav på "ordning", om västerlandets förklädda men oerhörda rädsla för att en förändring faktiskt kan komma, om västerlandets bevarande av självbild och makt genom bevarande av andras underlägsenhet, genom bevarande av de andra som andra.

       Bittert säker var han, på att samma sak kommer hända nu, igen, på att en nygammal ordning av diktatur, ekonomiskt och politiskt uppstöttad av västerlandet, kommer ta över, installera sig, och med sega gaddar bita sig fast  i ett från folket avskärmat palats,  fram till den dag då detta folk ännu en gång tröttnar.

Kanske blir det så. Kanske inte. Kanske blir de första verkligen de sista. Kanske blir förändringen verklig. Kanske kommer något nytt upp ur folkets blod.  Vem vet. Hade vi med säkerhet kunnat veta spelets utgång på förhand, då hade världen varit en väldigt våldsam plats. En död plats. En förfrusen plats med murar utan öppningar. Sådan är världen lyckligtvis inte beskaffad, åtminstone inte ännu.

      Absolut säkert är det dock att just nu skrivs det historia.